KULTURKRÖNIKA
Kulturen får en halv miljard av staten för att klara effekterna av pandemin. Det är en fjärt i universum jämfört med behovet och jämfört med statliga stöd till andra branscher.
Det kanske kommer mer så småningom, låt oss hoppas det. Kulturföretagarna är många och det som brukar kallas kulturella och kreativa näringar är en snabbt växande bransch, inte minst på Gotland. Här finns runt 1 000 kulturföretag. Människor som försörjer sig på sin kreativitet och konst, och som bidrar till Gotlands attraktivitet.
Så var det innan pandemin i alla fall. Nu är läget tufft för de flesta och desperat för många andra. Stoppknappen lyser illröd. Uppdragen kommer inte in. Publiken får inte komma in. Framför allt – pengarna kommer inte in, till skillnad från räkningarna.
Det görs många insatser både på statligt och regionalt håll. Men det kommer inte att räcka. Det tar för lång tid. Många kommer att lägga ner sina småföretag för att försörja sig på annat vis.
Den digitala kulturen exploderar på våra skärmar. Vi kan sitta hemma och se Dramaten-uppsättningar, lyssna live på Billie Eilish och hennes bror, låta Bergmanveckan bjuda oss på Bergmanfilmer och så vidare i en nästan outsinlig ström av nytänkande och bjussighet.
Problemet är hur kulturskaparna och kulturproducenterna ska få betalt för det som bjuds. Ett swish-nummer i högra hörnet på skärmen räcker inte långt. Det är viktigt att kulturbranschen inte gör samma misstag som mediabranschen när tidningarna började digitaliseras. Man bjöd läsarna på så mycket material att de började ta gratis för en självklarhet. Att börja ta betalt i efterhand är inte populärt.
Den halva miljarden till kulturen ska till största del fördelas av kulturrådet och gäller framför allt kostnader och uteblivna intäkter för inställda konserter och kulturevenemang.
Ett ansökningsfönster öppnas i nästa vecka och man får ett par veckor på sig att söka. Förutom dessa riktade pengar har ju staten fördelat 15 miljarder till kommuner och regioner. Om de kommer kulturen till del är helt upp till politikens goda vilja och insikter om kulturområdets förutsättningar och behov. Lite läskigt känns det.
Stockholms stad är ett varnande exempel. Där startade man en krisfond för kulturen genom att frysa och omfördela 20 miljoner kronor som fanns reserverade för kulturstöd. Kulturen fick alltså bekosta sin egen krisfond. Inga nya pengar tillfördes. Vill stockholmspolitiken ha ett kulturliv kvar efter pandemin kan man undra?