Det är inte så konstigt. Partierna tenderar att vara flitiga valår som 2018. Och lite mer tillbakalutade under år efter valår som 2019. Det är mer anmärkningsvärt att Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna lyckades trots trenden och öka medlemstalen, än att Miljöpartiet tappat en sjättedel av sina medlemmar. MP hade det största procentuella tappet, medan Socialdemokraterna tappade mest i numerär.
Men om tappet från i förfjol till i fjol har naturliga orsaker så är utvecklingen ryslig om man ser den på längre sikt. Medlemstappen är väldigt stora, även om man håller i minnet att Socialdemokraterna såg sig tvungna att upphöra med sin oanständiga kollektivanslutning av fackmedlemmar. Sossarnas siffror är därför inte jämförbara över längre tid. Medlemsantalet har gått från ett uppblåst sjusiffrigt tal till ett femsiffrigt och krympande. Moderaterna, Centern och Liberalerna har tappat tre fjärdedelar eller mer av sina medlemmar sedan år 1962.
Naturligtvis har under denna tid även nya partier växt fram och fått många medlemmar. Men även om man exkluderar Socialdemokraterna från jämförelsen, så har partiväsendet totalt tappat över 60 procent av medlemmarna sedan 1970.
Inkluderar man Socialdemokraterna har partiväsendet tappat över 80 procent av medlemmarna sedan samma år. Den siffran är missvisande. Men utvecklingen är alarmerande nog ändå.
Oviljan till partiengagemang har säkert flera olika orsaker, men jag kan ju inte låta bli att konstatera att detta skett samtidigt som medlemmarnas antal och insatser blivit mindre viktiga för partiernas ekonomier och deras kortsiktiga potential i val. Medan partistöd införts och expanderat – på nationell, regional och lokal nivå – så har antalet medlemmar minskat undan för undan.
Jag tror att det parti som satsar medlemsvärvning har mycket att vinna på det, även om det inte betyder så mycket för ekonomin. I dessa tider av lättrörliga väljare så är en sympatisör som tagit steget till medlemskap mindre benägen att överge partiet under en tillfällig motgång. Sympatisörer som blivit medlemmar och som tar del av partiets internkommunikation blir också bättre på att stå upp och argumentera för sitt parti och sin sak i kontakter människor emellan i det vardagliga arbetslivet och det sociala livet. Men det parti som reducerats till något som skulle kunna liknas vid ett sällskap för tillfälligt engagerade förtroendevalda kan snabbt finna sig övergivet av nästan alla.
Hur går det för Liberalerna i nästa val, partiet som hade 94 000 medlemmar år 1970 och drygt 14 400 i fjol?