LIBERAL ASPEKT
CUF:s ordförande Caroline von Seth talar ut om intern mobbning i Expressen. Ganska barnsligt, men hur politiker behandlar varandra är en viktig fråga att lyfta.
Varför ungdomspolitiker tar allt större plats i medierna är egentligen en gåta. I teorin ska ett ungdomsförbund vara en blåslampa mot moderpartiet. Gå på tvärs emot partilinjen, komma med skruvade förslag som snarare ska väcka debatt än röstas igenom på en partistämma. Tyvärr är det sällan så numera, eftersom unga politiker snarare vill stryka partiledningen medhårs för att säkra sina möjligheter till en riksdagsplats, en kommunalrådspost eller ett flott jobb i regeringskansliet.
Centerpartiets ungdomsförbundsordförande Caroline von Seth har däremot valt att göra det som är hennes egentliga uppgift: Att komma med obekväm kritik. Sent i höstas krävde hon Muharrem Demiroks (C) avgång med hänvisning till att han saknade idéer, ska ha försökt kuppa igenom ett förslag om att ställa sig bakom Socialdemokraterna, och öppnade dörren på glänt för Vänsterpartiet (Aftonbladet, 21/11 -24). Hon pekade också på att Demirok var en svag ledare internt, och att han inte tog till sig intern kritik.
Caroline von Seths utspel verkar, utåt sett, ha haft mycket svag förankring internt, vilket ledde till att stödet för hennes avgångskrav föll platt. Att kräva partiledarens avgång är bland det mest tabubelagda en högt uppsatt politiker kan göra.
I en intervju med Expressen berättar hon hur hon blivit utfryst, “gråtit massor” och beskriver hur hon har blivit “ett offerlamm för vissa, en slagpåse för andra”. Hennes känslomässiga reaktion och personliga kris är fullt rimlig för en människa som tillbringat hela sin skoltid och ungdom i en rörelse där hon hyllats och setts som ett framtidsnamn.
Von Seth sätter fingret på ett problem som tyvärr är vanligt förekommande:
Att politiker mobbats och blir utfrysta av sina kolleger. Inte bara för att de har avvikande åsikter, utan också för att man inte lyckats vända opinionssiffrorna, eller helt enkelt för att ett kompisgäng har velat att deras bästis ska få ta personens plats istället.
Minns till exempel karaktärsmorden på såväl Håkan Juholt (S) som Hanif Bali (M). De hade visserligen misskött sig på en rad olika sätt – men sättet deras partikolleger hängde ut dem på var direkt obehagliga. Vi har också situationen när ledande Miljöpartister krävde Åsa Romsons (MP) avgång, och språkrörskollegan Gustav Fridolin (MP) i princip gick under jorden utan att visa något som helst stöd för Romson, varken i medier, internt, eller ens privat.
Oavsett vad gemene svensk tycker om en viss politiker, så ser de inte bara politiker som missbrukat väljarnas förtroende, eller gjort dem besvikna. De ser också hur en mobb gör allt för att sänka det som borde vara en bundsförvant. Det är klantigt, kladdigt och spär på det växande politikerföraktet.