Kan kommun- och regionfullmäktige sammanträda? Den frågan lär ha ställts på många håll efter att regeringen förbjöd allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 50 personer.
Regeringens förbud är generellt så frågan har behövt tolkas av berörda instanser. Efter en genomgång av Sveriges kommuner och regioner, SKR, är slutsatsen att kommun- och regionfullmäktige inte omfattas av förbudet. Orsaken är att regeringens förordning är en underordnad norm i förhållande till den av riksdagen beslutade kommunallagen, kommunallagen är därtill en speciallag som har företräde framför ordningslagen. Även Polismyndighetens rättsavdelning gör efter en samlad bedömning samma tolkning som SKR. Det finns med andra ord ingen risk att Polisen kommer att upplösa ett fullmäktigemöte – oavsett hur mycket folk som samlas. För enligt SKR anses det inte finnas några juridiska möjligheter att hindra åhörare från att närvara vid fullmäktigesammanträden med hänvisning till risk för smittspridning. Allmänhetens tillträde till mötena utgör fundamentala demokratiska principer, även om det ur ett smittspridningsperspektiv kan vara problematiskt.
Samtidigt verkar inte SKR:s bedömning ha nått alla. Olika tolkningar har gjorts runt om i landet. I Arvika stängdes kommunfullmäktige för allmänheten (Arvika Nyheter 30/3). I Visby möttes regionfullmäktiges ledamöter av en väktare, som hänvisade åhörare och media till en annan lokal (Gotlands Allehanda 30/3). Och tidigare i Hagfors ville kommunfullmäktiges ordförande stoppa allmänhetens från att närvara, men tvingades backa (Värmlands Folkblad 23/3). I de olika fallen där allmänheten har stängts ute kan beslutens giltighet ifrågasättas.
På andra håll är åtgärderna kring fullmäktigemötena mildare. I Västervik listar kommunen på sin hemsida en rad restriktioner, däribland begränsad ärendelista och att ledamöter i riskgrupp inte ska delta. I Mariestad har kommunfullmäktige flyttat till större lokaler och reducerat antalet ledamöter (Mariestads-Tidningen 25/3). Att nästan halvera antalet ledamöter har gjorts på många håll, som i Norrköping och Linköping. Och i Motala sneglas det på det kreativa greppet att hålla nästa möte utomhus (SVT Öst 24/3).
Summa summarum försöker landets kommuner laga efter läge. Problemet är att det inte finns lagar för att hantera situationen, vilket gör att förutsägbarheten uteblir.
En lärdom av krisen är att det bland annat behövs lagstöd för hur och under vilka omständigheter kommunfullmäktige ska kunna minska antalet ledamöter. Just nu bygger systemet på alla partiers godtycke och förmåga att hitta samförstånd lokalt. Visserligen är det gott att det i kristider går att finna enighet, men de demokratiska beslutsprocesserna blir sköra när det i ett lagbundet samhälle plötsligt saknas lagar.