Dyrtider. Aldrig tidigare har den ekonomiska situationen känts på det här sättet. Sociala medier och filmer har aldrig uppmärksammat den ojämlika fördelningen av resurser i samhället som nu. Och värre blir det bara med regeringens politik.
Det är kanske inte märkligt att Sverige länge varit ett land där omfördelningen av resurser skett på ett exemplariskt sätt genom skatten och välfärden. Vi ser trots allt varje år på Robin Hood. Under den största högtiden i vårt land. Han som tar från de rika och ger till de fattiga och har varit en ikon för just större ekonomisk jämlikhet. Fram tills nu. Då är det inte konstigt att populärkulturen fortsätter fylla det tomrummet.
Att vi har ekonomiska svårigheter tidigare runtom i världen stämmer. Men nu verkar alla behöva hjälp på traven. Artiklar om hur man blir ekonomiskt fri och går i pension i förtid och sparar undan pengar florerar flitigt.
Diskussioner i TV-soffor och vardagssnack att säga ”allt har blivit så himla dyrt”. Något som innan kanske varit tabu, men nu är helt socialt accepterat.
Det känns som att man tidigare inte pratat om det på ett lika öppet sätt. Och jag tycker att det märks av inom vad vi konsumerar för media.
Nya säsongen av Squid Game har släppts nu i mellandagarna. Den sydkoreanska serien som på ett briljant sätt kommenterar samhället och fördelningen av resurser. Spelberoende människor med skulder rekryteras till att delta i oskyldiga barnlekar. Tills de inte är så oskyldiga längre.
Vinnaren tar hem miljoner, medan förlorarna dödas och deras kroppsdelar säljs på svarta marknaden. De rika i serien betalar för att titta på spelen – precis som de skulle betala för en konsert. Det är underhållning för dem.
Serien sägs vara en enda stor symbol för ett kapitalistiskt helvete. Hur människor behöver lyda de med makt. Hur fattiga människor utnyttjas i samhället.
Serien bröt rekord när den först kom ut. Den blev den mest sedda serien på Netflix någonsin. Vilket var ovanligt då den inte är på engelska. Men det säger något om vår samtid. Och vilka typer av berättelser vi vill ta del av.
Man måste kunna relatera till det som händer i serien. Eller åtminstone inse att det finns människor som lider på samma sätt i ens närhet.
Man fortsätter exempelvis att hylla Luigi Mangione i sociala medier. Mannen som sägs ska ha dödat en VD för ett stort företag inom privat sjukvårdsförsäkring i New York. Han har därmed blivit en martyr och symbol för något annat än sönderprivatiserad vård.
För socialism i ett land som aldrig tidigare tolererat socialism. Ljus med honom avbildad som helgon och tårtor med hans ansikte på finns, tro det eller ej, att köpa.
Analyser av hur hans ögonbryn var vaxade och hans hår nyklippt då han eskorterades omringad av poliser och FBI. Hur det innebär att de andra fångarna respekterar honom. Att de aldrig hade gett honom en klippning annars. Människor spenderar timmar på att följa och sammanställa hans rättsfall.
Om några år kommer vi säkerligen ha flertalet Netflix-dokumentärer om honom. Han kommer säkert skriva en bok. Det sägs att han tillsammans med andra spelar Monopol med det amerikanska rättsväsendet, och det fascinerar. Aldrig tidigare har ett brott utmanat det kapitalistiska systemet på samma sätt. Och människor hejar på Luigi som konsekvens.
Trenden vi ser är att det finns ett ökat intresse för ett system där rika inte blir rikare och där fördelningen av pengar är mer jämlik. Om det här kommer översättas i att människor röstar i enlighet med detta är dock oklart. Även om det vore det mest logiska att göra, så fortsätter vi klaga och titta på vår socialistiska underhållning.