Debatt
Margrethe Thatcher, Storbritanniens premiärminister under hela 80-talet, drev under sin tid vid makten en politik baserad på ekonomisk avreglering, utförsäljning av statliga bolag, privatiseringar och nedmontering av välfärdsstatens åtaganden. När hennes reformer fick kritik konstaterade hon ofta ”there is no alternative” – det finns inget alternativ. Med det menade Thatcher att marknaden är det enda som fungerar och att inget mer fanns att diskutera.
Thatchers inställning till marknaden är inte unik bland europeiska borgerliga politiker. Och den ger oss några viktiga insikter för att förstå den svenska politiska samtiden.
Jag satt som fritidspolitiker i Älvsjö stadsdelsnämnd i Stockholm mellan år 2010 och 2014. Här hade hemtjänsten inom loppet av några år gjorts om, marknadsanpassats och privatiseras. Stadsdelen hade inte längre någon hemtjänst i egen regi. Brukarna hade istället 19 privata aktörer att välja mellan. I januari 2012 släppte Socialstyrelsen en stor undersökning som visade att ingen annan stans i Sverige var missnöjet hos brukarna så utbrett som i Älvsjö. Sämst betyg i hela Sverige. Stadsdelsnämnden ordförande, den liberale Karl Bern var naturligtvis bedrövad när frågan kom upp från journalister. Han beklagade missnöjet. Och konstaterade kort - om man är missnöjd kan man ju alltid byta leverantör. Aldrig att han ifrågasatte själva grundtanken med systemet. Att marknaden kanske inte alltid är bästa lösningen. Ett litet exempel kan tyckas. Men det är ju exakt det vi känner igen från avreglering och utförsäljning av till exempel Apoteket, Bilprovningen, det svenska skolsystemet och nu senast Arbetsförmedlingen. Att allt blev till det sämre tycks inte bekymra borgerliga politiker. För dom såg ju inget alternativ. Thatchers närmast moraliska inställning till marknaden är fortfarande det förhärskande inom den svenska borgerligheten.
En ytterligare insikt är effekten av den politisk konsensus som fördelarna med EU, frihandel och migration. Att stora väljargrupper har haft en annan, mycket kritisk inställning, i dessa frågor har liksom inte spelat någon roll. Inget politiskt parti har egentligen aldrig utgjort något alternativ. Och jag menar att bristen på alternativ från etablerade partier är den enskilt största orsaken till högerpopulismens ökade väljarstöd. Jag tror väljarna vill ha alternativ. Och gärna från sansade partier. Därför vilar det nu ett stort ansvar på Socialdemokraterna att skaka av sig januariavtalet och skapa alternativ. Det bara måste ske. Inte minst för att det är vad väljarna vill.