LIBERAL ASPEKT
Inom BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, slukar adhd-diagnoser allt större del av resurserna. Enligt Socialstyrelsen handlar 70 procent av läkarbesöken om antingen diagnostisering eller behandling av den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen. Det är häpnadsväckande siffror.
Till SvD (27/1) säger överläkaren Peter Engelsöy: "Det finns en överdiagnostisering av adhd som jag tycker är påtaglig i dag. Läkarna fokuserar väldigt mycket på symtomen och har låga krav för att skriva ut medicin."
Att tala om överdiagnostisering handlar inte om att förringa de väldigt verkliga problem som de familjer som sökt vård och står i kö för en utredning åt sitt barn kämpar med. Det är viktigt att komma ihåg. Att det finns en överdiagnostisering är inte samma sak som att problemen skulle vara på låtsas.
Däremot är frågan om det alltid rör sig om problem som löses bäst av en diagnos och medicinering. En viktig anledning att många söker sig till psykiatrin är att en diagnos i allt större utsträckning krävs för att barn ska få den hjälp de behöver att klara skolan. Trots att de ska ha rätt till rätt stöd oavsett. Stora klasser och stöket som blir resultatet av det bidrar också sannolikt till att vissa barn får det kämpigare.
Men att barn ska behöva ta omvägen genom diagnosmaskineriet är dyrt, för samhället såväl som för barnen själva. Köerna är långa och för barnen som behöver hjälp kan väntan vara olidlig. Att se till att skolgången fungerar, och att rimligt stöd finns, utan att ta den omvägen skulle troligen kunna spara både barnens tid och många dyrköpta läkartimmar.
Dessutom riskerar överdiagnostiseringen även att drabba andra barn, när trycket på att BUP ska leverera adhd-diagnoser gör att andra unga patienters behov hamnar i skymundan.
Socialstyrelsen varnar för undanträngningseffekter som leder till ojämlik vård. Och även om det i socioekonomiskt starka områden går att prata om en överdiagnostisering, är läget det motsatta i socioekonomiskt svaga områden. Det är också ett stort problem.
Ett tecken på att det finns en överdiagnostisering är dessutom att många i vuxen ålder vill bli av med sin diagnos. Besvären som finns i barndomen växer för vissa bort med åren, men att man på pappret har en diagnos kan fortsätta förfölja en. Exempelvis som ett hinder för vissa jobb, eller att det krävs ett specialintyg för att skaffa körkort.
Trycket på att få diagnoser avskrivna har ökat, och frågan är om alla diagnoser vuxna blivit av med hade behövt ställas från första början. Alla barn förtjänar en skolgång som fungerar, men det är tveksamt att en diagnos ska behövas för att nå dit.