KULTURKRÖNIKA
Härom månaden var jag på en föreläsning på Uppsala stadsbibliotek på temat "Svenskhetens villkor". På scenen diskuterade tre personer med afrikansk och pakistansk bakgrund hur det varit för dem, som ju har en mörkare hudfärg än till exempel jag har, att växa upp i Sverige.
De berättade om att bli stoppad av vakter och polis utan att ha gjort något, om att få frågor varifrån man kommer och svara Emmaboda (eftersom man kommer därifrån) utan att bli trodd, om att vara den enda svarta bland vita och om att stå med benen i två helt olika kulturer och inte veta var man hör hemma.
Det var intressant. De tre var rappa i truten och pålästa och väl medvetna om sina privilegier jämfört med andra med utländsk bakgrund. Ändå var det nåt som skavde när jag lyssnade på dem. Kanske var de något för interna när de satt och allvarsskojsade med varandra, kanske var det för den milda tillrättavisning jag fick när jag i en fråga använde ordet ”färgade” (”vi använder inte ordet färgade längre”) men nä – det var faktiskt nåt helt annat.
Det var avundsjukan som skavde. De där tre på scenen var inte bara rappa i truten och pålästa – de var också snygga, unga, bildade, framgångsrika och talade typ fyra språk flytande och lär aldrig drabbas av vinterglåmiga kinder. Och hur jobbigt kan det vara att stå med benen i två kulturer? Att ha lite mer att välja på?
Tänk på mig som för evigt är stämplad som tråksvensk med stela höfter, uppfödd på konserverade köttbullar och med lingonsylten som enda färgklick i mitt novembergrå liv. Har jag då inte rätt att känna ett styng av avundsjuka?
Ni känner till Jantelagen? Du ska inte tro att du är något, inte sticka ut, inte vara förmer. Den kom till mig med lingonsylten så att säga och har antagligen något med den där avundsjukan att göra. Samtidigt – hänger ni med på att jantelagen i all sin tristess också fyller en funktion?
Den är liksom motsatsen till vår tids självförhärligande och smått narcissistiska ideal (och nu refererar jag inte till de tre på scenen, de var inga narcissister – tyvärr – utan bara coola). På 60-talet arbetade vi medborgare för det allmännas bästa, idag ser vi om våra egna hus (om vi har råd att köpa dem). Om en måste välja mellan att vara nedtryckt av Jante eller vara narcissist så väljer jag det förstnämnda, barn av 60-talet som jag är. Så kan jag både förklara och försvara och stå upp för min avundsjuka.