Tage Erlander är den statsminister som haft uppdraget längst. Från 1946 till 1969 styrde han den svenska regeringsskutan; och funderade hela tiden på att avgå.
Historieprofessor Dick Harrison har skrivit en imponerande biografi över Erlandereran: Jag har ingen vilja till makt. Han har haft förnämligt källmaterial, dagböcker som Tage skrev under hela sin tid vid makten. Dagböcker är omedelbarare än memoarer.
Tage lär ha varit en vänlig och trevlig man, men dagböckerna är fulla av missnöje. Lyckligtvis är både Erlander och Harrison lysande stilister, man har inte tråkigt på en enda av 805 sidor. Jag skrattar ofta.
Man får följa Sveriges utveckling under de 23 åren, år för år. Som Catalina-affären, då ett svenskt spaningsplan sköts ner av ryssarna. ”… våra egna flygare, vars evinnerliga flaxande in på ryskt territorium måste ge både den svenska och den utländska allmänheten starka olustkänslor.” Tage höll huvet kallt.
Visst besatt Tage en särdeles taktisk skicklighet. Han kunde behålla makten genom den långa koalitionen med Bondeförbundet /senare Centern) på 1950-talet. Gunnar Hedlund var en god vän genom alla år, bönder och arbetare behövde varandra även om finansminister Sträng muttrade över kraven i jordbruksförhandlingarna. Men till slut gick det inte längre. Det gällde striden om Allmän tilläggspension, ATP, 1957. Bönderna stod för en frivilliglinje, men för socialdemokraterna gällde ”lika för alla”. Tage upplöste riksdagen, utlyste nyval och hamnade i jämviktsläge. Regeringen räddades genom att en folkpartist la ner sin röst.
Tage Erlander var republikan men hade ett mycket gott förhållande till både Gustaf V och Gustaf VI Adolf, i en tid när kungen hade konstitutionell betydelse. Men han var en man av sin tid när det gällde kvinnor i politiken. Han var missnöjd med dem som togs in i regeringen. Om Nancy Eriksson skriver han: ”Och Nancy ska vi inte tala om. Kan hon göra något för att sprida kverulans och missnöje så försummar hon inte det.” Men i memoarerna kallas Nancy ”en stor tillgång”.
Tage hade lång uppförsbacke men blev med tiden folkkär. Det blev aldrig läge att avgå, inte förrän ”Tages pojkar” växt till sig och Olof Palme var redo att ta över 1969. Tages tid var rekordåren, goda konjunkturer, ingen arbetslöshet, gott samarbete mellan grupper i samhället. Han fick en sista triumf, valet 1968, då S fick 50,1 procent. Man ”hade funnit ledtrådar till en sammansmältning av de två till synes oförenliga elementen trygghet och förändring”.