Överenskommelsen mellan Visby domkyrkoförsamling och domprost Mats Hermansson innebar att han arbetsbefriades 1 oktober i fjol men anställningen (och löneutbetalningarna) fortsätter till 1 augusti i år. Efter dessa tio månader utgår ett avgångsvederlag om 15 månadslöner.
Totalt innebär det 25 månadslöner och uppåt 1,9 arbetsfria miljoner. Men betydligt högre kostnader för domkyrkoförsamlingen än så, om man räknar in arbetsgivaravgiften och kostnaderna för de förmåner (som tjänstebostad) som fortfarande utgår under den tid som Mats Hermansson är formellt anställd men arbetsbefriad.
Vad ska man säga om detta? Det beror lite på det anställningsavtal som ligger i botten. Det låter å ena sidan rätt dyrt för att göra sig av med en hög chef. Å andra sidan resulterar arbetsrättsliga avgöranden efter tvister som dessa, även om det går att åberopa sakliga skäl för uppsägningen, ofta i att den anställde får ännu fler månadslöner än vad denna överenskommelse ger. Plus att man tvingas genomlida en juridisk process och de kostnader som den är förknippad med.
Så även om notan är dryg så är den inte det mest anmärkningsvärda från mina utgångspunkter. Verkligen inte heller att Mats Hermansson tackade nej till en alternativ anställning i stiftet med andra arbetsuppgifter. Har full förståelse att det inte framstod som attraktivt att dröja sig kvar som en osalig ande, efter att ha fråntagits uppdraget som domprost som ska lämnas över till någon annan.
Däremot tycker jag att det är anmärkningsvärt att domkyrkoförsamlingen valde att försöka hemlighålla innehållet i överenskommelsen, i strid med Kyrkans egna principer och, tydligen, lagen. Det var först efter att massmedier begärt att få ut avtalet som domkyrkoförsamlingens kyrkorråd, efter "en fördjupad jurdisk bedömning", till slut valde att häva sekretessen.
Inger Harlevi (Posk) pekade i GA i lördags – och i en radiointervju – ut krav från Mats Hermanssons fackliga företrädare som upphovet till sekretessen. Men i lördagens GA säger sig Mats Hermansson aldrig ha önskat någon sekretess och han välkomnar öppenheten.
Hur kan det vara att två parter som båda egentligen önskar öppenhet ändå ingår ett avtal som föreskriver en rättsvidrig sekretess? Det kan naturligtvis gått till som beskrivet, att den fackliga parten agerat på eget bevåg, men om kyrkorådet framstår som egendomligt lättövertalat i frågan så kan det ju bero på att sekretesskravet framstod som attraktivt. Man var helt enkelt ängsliga över reaktionerna på innehållet. Och nu, efter att man mer eller mindre tvingats till öppenhet, så ser det naturligtvis värre ut än om man varit öppna från början.