Tvärt om faktiskt. Religionsfrihet borde också innebära att den som inte har någon religion slipper vara med att finansiera något som man i bästa fall ser som människovänlig vidskepelse. Eller i värsta fall som människofientlig sekterism.
Frågan aktualiseras av att regeringen nu har bestämt att Jehovas vittnen ska upptas bland dem som omfattas av lagen om stöd till trossamfund. Jehovas vittnens ansökan inkom redan för 12 år sedan, men frågan har förhalats, bland annat med hänvisning till samfundets motstånd mot blodtransfusioner, även när det gäller minderåriga.
Stödet till trossamfunden infördes för att alla samfund skulle få liknande förutsättningar för sin verksamhet. Men i praktiken försöker staten exkludera vissa samfund. Bara de samfund som "bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på” ska omfattas av stödet.
Humanisterna kritiserade i går regeringens beslut att inkludera Jehovas vittnen:
"I fallet med Jehovas vittnen så visar de på sina sammankomster filmer som uppmanar till homofobi för barn, de lär ut att kvinnor ska lyda sina män, och uppmanar dessutom sina medlemmar att inte delta i demokratiska val. Lägg till detta att de har ett internt förbud mot blodtransfusioner som upprepade gånger försatt både barn och vuxna i livsfara så blir bilden glasklar: det här är ett samfund som agerar på tvärs mot kriteriet som finns uppställt i lagen. Hur kan denna sekt få statliga anslag?"
Det ligger något i detta. Men Jehovas vittnen är långt ifrån det enda samfundet som kan ifrågasättas. Är det inte ur ett religionsfrihetsperspektiv rätt anstötligt att staten håller sig med en myndighet som avgör vilka samfund som ska få en förmånlig behandling?
En väldigt enkel praktik för att uppnå att alla samfund får samma förutsättningar är att staten slutar dela ut stöd till trossamfund.
På Gotland har en konflikt blossat upp inom Svenska kyrkan. När den säljer fastigheter så är det ju en fråga för medlemmarna snarare än för medborgare i allmänhet. Det är skillnad på Regionen och religionen. Men nog är det konstigt att prästgårdar har kunnat säljas direkt till personer med uppdrag i Svenska kyrkan utan invändningar, men det blir bråk när prästgården i Stenkyrka säljs för två miljoner mer än den ursprungligen tänka köparen, det lokala utvecklingsbolaget, skulle behöva betala.
Med tanke på hur stor andel av öns befolkning som är medlemmar – och med tanke på det stora fastighetsinnehavet – så vore det klokt om Svenska kyrkan skaffar sig de principer för fastighetsaffärer som för närvarande tycks saknas.