I sin ledare ”Även usel konst har ett värde”, i onsdagens GT, vill Eva Bofride ha svar från mig på frågan – vem ska avgöra vilken konst som är ”godkänd” och inte?
Mitt svar är att frågan om ”godkänd” konst, och inte, övergavs av konstkritiken redan efter krigsslutet år 1945. Frågan är idag helt meningslös i konstkritiken. Även för mig. Däremot kan sägas att frågan om ”godkänd” konst berör alla som arbetar med investeringar inom den internationella samtidskonsten där olika aktörer manipulerar med att ”godkänna” konst för att säkra värdet på investeringarna.
Eva Bofride skriver att jag anser att min inställning och relevans att uttala kritik om Charlie Hebdos teckningar och Lars Vilks karikatyrer förklaras med min teckning av en liten judisk pojke i min krönika på tisdagens kultursida.
Nej, Eva Bofride, min inställning och relevans grundar sig i mångåriga studier av satirer i tecknad form – från de första satirtecknarna i England på 1700-talet och över exempelvis Honoré Daumier (satirtecknarnas Rembrandt) och många andra, till dagens Charlie Hebdo och Lars Vilks. I all denna jämförelse är Lars Vilks en usel tecknare.
Eva Bofride skriver också – ”att ställa yttrandefrihet gentemot konstkritik är konstigt”, vilket hon påstår att jag gör. Det är inte korrekt återgivet av Eva Bofride att jag ställer dessa två saker mot varandra. I själva verket är det så att det inte går att skilja yttrande (innehåll) och konstnärligt uttryck. Det är omöjligt att säga att yttrandet i en teckning av Lars Vilks är en sak och att det konstnärliga uttrycket är en annan sak. En sådan åtskillnad, som Eva Bofride påstår att jag gör, är meningslös. Båda delarna hör ihop i teckningen samtidigt.
Eva Bofride finner det konstigt att jag påstår att man nu inte får vara kritisk om de aktuella satirteckningarnas kvalitet. Mitt svar är att Eva Bofrides ledare bekräftar precis det jag säger – när hon påstår att jag är ute och cyklar och ute efter att ”godkänna” konst. Ordet ”godkänd”, som Eva Bofride sätter i min mun med citationstecken, finns inte i min krönika. Alla tankar om att jag är ute efter att ”godkänna” konst är löjliga.