Lördagens ledare använder Max Eskilsson till att sjunga marknadshyrans lov.
Den svenska bostadspolitiken är utformad på ett föråldrat sätt och måste moderniseras, menar han.
Visst behöver bostadspolitiken förändras på en del områden, inte minst bör man se till att det är något så när neutrala ekonomiska förutsättningar mellan upplåtelseformerna.
Den förra regeringen lät finansdepartementet utreda frågan och kom då fram till att hyresgästen förlorar skattemässigt mellan 2 000 och 3 000 kronor varje månad jämfört med andra upplåtelseformer.
Men att, som ledarskribenten, vilja modernisera genom att förespråka ett gammalt hyressättningssystem som prövats flera gånger med lika nedslående resultat är knappast att ta ett steg framåt.
Hyresregleringen avskaffades på tidigt 70-tal och ersattes med det mer moderna bruksvärdessystemet och förhandlade hyror, för att skapa en balans mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen.
Ideologiska skygglappar hindrar en del marknadsliberaler från att se att marknadshyror inte leder till allt gott som teorin ger vid handen.
Det stora problemet är bristen på bostäder och det löser man genom att bygga, inte genom att byta bostad med varandra.
Visst kan en rörlighet bidra till att ett antal människor får en bostad bättre anpassad efter sina behov, men det löser inte bostadsbristen.
Det är en myt att det skulle sitta en massa ensamma människor eller par utan barn i alldeles för stora lägenheter bara för det är billigt, hyresgäster bor fler på samma yta än andra.
Det finns inget annat än ideologiska teorier som pekar på att marknadshyror leder till ökat byggande, tvärtom finns det flera studier som visar att den privata hyressektorn minskar i storlek eller förblir oförändrad.
Något ökat bostadsbyggande har man inte kunnat påvisa.