Vad inspirerande att få kritik av sin lokala favoritledarskribent!
Eva Bofride tycker att jag är motsägelsefull som skriver en krönika om seriös journalistik i Gotlands Gratistidning där gränserna mellan redaktionellt material och reklam lätt flyter ihop.
Och att jag är motsägelsefull som kritiserar Lena Adelsohns Liljeroths uttalande om att journalistkåren mörkar fakta om invandringen samtidigt som jag skriver att det finns frågetecken kring hur fri pressen egentligen är.
I övrigt tror jag att vi är ganska överens om vikten av försvara tryckfrihetsförordningen som grundbult i vår demokrati och följa de pressetiska regler som finns.
Krönikan i Gotlands Gratistidning har tydligt Kulturföreningen Roxy som avsändare. Vi är ett 15-tal skribenter som levererar en krönika varje vecka.
För Roxy är det ett sätt att synliggöra vår verksamhet och bedriva debatt kring kulturfrågor.
Och ja – jag ser det ironiska i att synas i en gratistidning som har annonser och inte redaktionell material som sin affärsidé, och samtidigt skriva en artikel som ifrågasätter just denna utveckling.
Men – vår krönika är i sig en annons för Roxy och föreningen betalar inte ett öre för det. Det skulle vi aldrig ha råd med.
Vi är fria att skriva vad vi vill om kultur så länge vi följer svensk lagstiftning.
Motsägelsefullt eller ej – fördelarna för Roxy överväger. Även om jag är kritisk till medieutvecklingen så är jag, precis som Bofride, en del av den.
I början var jag tveksam till att skriva krönikorna av ett annat skäl och det är att ingen ersättning utgår. Det stör mig principiellt som gammal frilansare. Men jag får se det som ideellt arbete.
Tyvärr är gratisskrivandet en utveckling som uppenbarligen inte går att stoppa. Gotlands Media löser det visst så att man döper om krönikörer till bloggare och så låter man bli att betala dem (de lokala bloggare jag känner få i alla fall inte betalt, men det kanske inte gäller alla?).
Tänk om alla som skriver och talar gratis i svensk media skulle lägga av, alla på en gång.
Det skulle bli tomt.
Så till detta med fri media. Det är ju ett begrepp som triggar igång och dessutom är svårdefinierat. Därför jag föredrar seriös media.
Jag tror ingen media är fri i den bemärkelsen att journalisterna kan skriva exakt vad som helst utan att överväga konsekvenserna av det.
Men att en före detta kulturminister (med ansvar även för mediepolitiken) bestämt och utan forskningsbelägg hävdar att medierna konsekvent mörkar fakta om flyktingar – när det handlar om att flyktingar beskrivs enligt samma pressetiska regler som när man skriver om svenskar – är både sorgligt och skrämmande.