KRÖNIKA
Det var måndag den andra mars förra året. Min fru och jag befann oss på ett hotell på Arlanda. Vi skulle några timmar senare kliva på ett flyg till USA.
Covid-19 hade funnits i Sverige en dryg månad. Men de smittade var få och varningsropen inte speciellt höga. Ja, ja, det går väl snart över, en vanlig influensa var vi många som tänkte.
Vi hade ändå varit i valet och kvalet. Åka. Eller inte åka.
Vi valde att åka. Men vi åkte aldrig.
På natten mellan den första och andra mars kände jag mig dålig. Kanske var det en föraning vad som var på gång.
Vi satte upp plus och minus hur vi skulle göra.
Till slut bestämde vi oss. Istället för att kliva på ett flyg över Atlanten valde vi att sätta oss i bilen, åka till Nynäshamn och ta båten hem över Östersjön.
Det visade sig med facit i hand vara ett väldigt klokt beslut.
Några dagar senare, sjunde mars, smällde det till. Fullt kaos i New York och smittan började spridas med vindens hastighet. Den tolfte mars stängde Donald Trump flyglinjerna till Europa.
Dagen efter skulle stoppet träda i kraft. Det var den dagen vi skulle ha åkt hem. Och det var också den dagen den först smittade upptäcktes på Gotland.
Sedan dess har ingenting varit sig likt. Pandemin har blivit en del av vår vardag. Vi ska hålla i, vi ska hålla ut. Det har nu gått 414 dagar sedan den första personen i Sverige visade sig bära på viruset den 31 januari 2020.
Men nu känns det som om vi börjar ta oss framåt. Vaccineringen är i gång. Det går visserligen långsamt. Men det finns ett vaccin. Vem hade trott det när det var som värst.
Har tagit på mig en roll som vaccineringsvärd i Ica Maxi Arena. Det är där jag sett att en ljus framtid börja växa fram igen. Har inte sett så många glada och nöjda personer på länge. Det är leenden, det är skratt. Det finns hopp.
Hopp om att få leva ett lite mer normalt liv. Få krama sina barn och barnbarn. Ha middag med kompisar. Gå på restaurang. Börja resa. Själv har jag inte varit från ön sedan den där dagen i mars för ett år sedan. Det är tur att man bor på den plats som vi gör. Här går det faktiskt ingen större nöd på oss, och covid har varit lite snällare mot oss än i storstäderna.
I lördags samlades vårt kompisgäng på 18 personer. Normalt träffas vi fyra, fem gånger varje år. Men eftersom inget numera är normalt har vi knappt träffats alls. För att inte den sociala förmågan ska gå helt förlorad möttes vi förstås digitalt. Vi åt mat framför skärmen. Det funkade det också.
Den digitala tekniken har gjort enorma framsteg det här covidåret. Men naturligtvis blir det aldrig som ett vanligt fysiskt möte. I mitten av juni gör vi om det. Om prognosen håller att alla ska vara vaccinerade fram till midsommar kanske vi till och med kan träffas på riktigt. Vem vet.