LIBERAL ASPEKT
Falsterbo Horse Show har i decennier varit ett av Sveriges största och mest välbesökta ridsportarrangemang. Att man behöver få in pengar för att överleva är en sak. Men det borde gå att hitta andra sponsorer än diktaturer i arabvärlden.
Hästar galopperar i min själ. Jag vet inte varför. Kanske för att det inte går att ljuga för hästar, de registrerar varje stämning, varje känsla och ser rakt in i hjärtat. Ett hjärta som just nu gör ont, efter att Falsterbo Horse show, ett av de största och viktigaste svenska ridsportarrangemangen, sålt sig till en diktatur. Nu måste jag välja mellan att svika mitt barn, eller mina ideal och allt jag tror på.
Jag hade knappt lärt mig prata när jag bad om en egen häst. I min familj fanns dock noll ambitioner att bli hästägare. Mina föräldrar var dock kloka nog att ge elden som brann i hjärtat ett hem. Den lokala ridskolan. Där blev jag kvar, först som ridskoleelev, senare som privatryttare och hästskötare.
Alla dessa timmar av putsande, mockande och ryktande. Alla högar av Min Häst och Ridsport jag plöjt och alla gånger jag som tonåring tagit bussen in till Stadsbiblioteket för att fördjupa mig i stamböcker fulla av drömmiga Flyingehingstar. Alla år som funktionär på Gothenburg Horse Show.
Många av mina lyckligaste stunder har varit i stallet. Ingen annanstans är man så mitt i nuet som med kinden mot en mule.
Men hästlivet har trots all sin härlighet en baksida. Eller flera. En är bristande hästvälfärd. En annan är pengar.
Hästar kostar. Mycket. Ryttare på högre nivå liksom arrangörer av evenemang är beroende av generösa hästägare och sponsorer som bidrar för att de älskar djuren och sporten. Många stora företag och näringslivsprofiler har gjort, och gör en enorm insats för ridsporten. En sådan var nyligen bortgångne Pehr G Gyllenhammar. Andra är HM-familjen och Antonia Axson Johnson.
Jakten på pengar för att överleva inom ridsporten är därför fullt förståelig. Men det är ledsamt när välkända svenska ryttare väljer att tävla inför tomma läkare i Mellanöstern istället för på hemmaplan. Så sker allt oftare, eftersom oljeshejkerna lockar med miljoner. En lösning som Falsterbo Horse Show kommit på för att råda bot, är att skaffa sig en sponsor från Förenade Arabemiraten. Tävlingen heter numera Al Shira’aa Falsterbo Horse Show efter nya huvudsponsorn Al Shira’aa Stables ägt av H.H. Sheika Fatima Bint Hazza Bin Zayed Al Nahyan, en del av kungafamiljen i Abu Dhabi.
Ordförande Jana Wannius konstaterar att “man får anpassa sig till nya verkligheter” (Sydsvenskan 24/1). Han påpekar också att det “inte blir någon skillnad” eftersom det “är organisationskommittén som bestämmer”.
Dumheter. Klart det är skillnad. Signalerna från Falsterbo Horse Show är samma som när fotbollslag åker på träningsläger i Dubai. Att man struntar i jämställdhet, demokrati, djurvälfärd och mänskliga rättigheter. Abu Dhabi är en diktatur. Att bli en del av kungafamiljens sportswashing är smutsigt.
Vad jag, en vanlig hästälskande mamma tycker, och att jag som liberal slits mellan att stoppa huvudet i sanden eller avboka den vecka både jag, mina vänner och våra döttrar längtar efter varje år, spelar naturligtvis ingen roll för Wannius och hans kommitté. Jag är en droppe i havet. Eller rättare sagt, ett sandkorn i öknen. Men jag är långt ifrån ensam. Hela Sverige, från norr till söder, är fullt av helt vanliga hästälskare som vadar runt i leran och längtar efter att åka till Falsterbo i juli. Förhoppningsvis är det fler än jag som tar sig en funderare över om diktaturkramande är något man vill vara en del av.