LIBERAL ASPEKT
Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister. Efter onsdagsmorgonens votering i riksdagen stod det klart att Magdalena Andersson (S) kan bilda regering. Detta efter att Socialdemokraterna och Miljöpartiet på tisdagen nådde en uppgörelse med Vänsterpartiet, om höjd garantipension och samarbetsformer framåt – en garanti för V:s inflytande.
Det är en historisk och principiellt viktig händelse att Sverige får sin första kvinnliga statsminister. Men Magdalena Andersson tillträder på samma skakiga parlamentariska grund som Stefan Löfven (S) regerat på innan henne, och som lett till otaliga regeringskriser genom åren.
En illustration av läget kom redan under samma eftermiddag, när Anderssons budget föll till förmån för Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas budgetreservation, efter att Centerpartiet meddelat att de inte tänker rösta på regeringens budget när deras egen reservation fallit.
Centerpartiet säger att de helt enkelt följer praxis. Det är för all del sant, men inte hela sanningen. Till stor del handlar beslutet om att markera sin självständighet – C vill betraktas som opposition, även om inte många andra ser det så – och om att straffa regeringen för förhandlingarna och uppgörelsen med Vänsterpartiet.
Annie Lööf (C) utnyttjar det manöverutrymme hon har kvar för att försöka påverka regeringen politiskt. Ironin är bara att det leder till att en budget som Sverigedemokraterna förhandlat med Moderaterna och Kristdemokraterna går igenom. Försöken att hålla ytterkanterna borta från inflytande blir alltmer tröstlösa.
Budgetomröstningen kan också komma att få konsekvenser för regeringen. Det rimliga hade varit att en statsminister som inte får igenom sin budget avgår, vilket också Stefan Löfven lovat att göra i höst (men inte gjorde 2018). Andersson svarade istället att hon kan regera även på högerns budget.
Men eftersom Miljöpartiet lät meddela att man ska återkomma med besked – MP-företrädare uttryckte stark ilska över att C röstar emot en budget som de fått inflytande över – kan en ny regeringskris vara ett faktum redan i veckan. Om MP lämnar säger nämligen praxis sedan regeringen Fälldin II att en ny statsministeromröstning ska ske.
Så fortsätter tillvaron under Magdalena Andersson som statsminister på ungefär samma sätt som under Stefan Löfven. En ny regeringskris kommer, förr eller senare, tills regeringen hittat ett sätt att säkra sitt parlamentariska underlag. Regeringsbildningen från 2018 tog aldrig slut, utan har bara haft mindre pauser. Nu är det dags för nästa akt i det som egentligen är ett ganska ovärdigt drama.