C-DEBATT
Migrationskommitténs förhandlingar bröt som bekant samman. Det var kanske ingen högoddsare att så skulle ske men jag beklagar det stort. Just nu pågår ett ”blame game” där alla försöker att skylla misslyckandet på någon annan. I själva verket är alla förlorare på den uppkomna situationen. Det är uppenbart att flera partier prioriterade kortsiktiga partiintressen före att lösa sakfrågan, vilket är trist.
Personligen tycker jag att migrationsfrågan är riktigt svår, den innehåller så många aspekter och överväganden. I grunden är jag positiv till invandring av främst två skäl. Dels att Sverige kommer att behöva en ganska omfattande invandring för att klara arbetskraftsförsörjningen framöver, inte minst inom välfärdssektorn. Dels tycker jag det är helt rimligt att vi som rikt land tar vår del av de 80 miljoner flyktingar som idag finns i världen. Ett antal som dessutom stiger.
Men givetvis kan vi inte ha en fri invandring. Därför tycker jag att Centerpartiets ingångsprinciper om att värna asylrätten, familjeåterförening, humanitär skyddsgrund, ökad rättssäkerhet och förutsägbarhet är rätt. Men också att Centerpartiet tydligt markerat sin kompromissvilja kring våra utgångspositioner.
Faktum kvarstår att den tillfälliga lagen som gäller nu går ut den 20 juli 2021. Därför måste frågan lösas, det går liksom inte att hoppa över jobbet. Krasst räknar jag bort SD och V från att lösa migrationsfrågan framöver. Enligt de rapporter som jag fått sköt de tidigt ut sig ur kommittén och markerade att de inte kommer att vara med på någon bred överenskommelse. Kvar ligger ansvaret på de sex mittenpartierna att komma överens.
Det gäller att komma överens om en långsiktigt realistisk nivå på mottagandet och bärande principer som förenar humanitet och rättssäkerhet. Givetvis är detta svårt, men även de svåra uppgifterna måste lösas i en demokrati. För att det skall lyckas måste fler partier vara beredda att göra avsteg från sina utgångspositioner och inte bara tänka partitaktik.
Sverige måste också skapa en beredskap för att hantera tillfälliga stora flyktingströmmar lik den från Syrien 2015. Jag skäms ännu för den administrativa behandling dessa flyktingar fick av Sverige. Vi har många fall på Gotland som slutat i personlig tragik på grund av att landet inte hade en beredskap för detta.
Såväl de människor som är på flykt, barnfamiljer som splittras och Sverige som nation är i behov av en hållbar migrationspolitik som har en bred förankring i Sveriges riksdag. Nu är det tid att partier kliver fram och tar ansvar just detta. Alla sansade krafter borde inse att det inte är läge för en ny ”kärnkraftslåsning” som blockerar kompromisser i 30 år. Verkligheten kräver ansvarstagande nu.