På söndag uppmärksammar vi åter Internationella kvinnodagen. Det är en viktig dag, och en dag som dessvärre ser ut att behövas under många år fram över. Mycket har åstadkommits genom åren i termer av rösträtt och diskrimineringslagstiftning och när det kommer till föräldraförsäkring.
Ändå arbetar kvinnor gratis från klockan 15.54 varje dag. Ändå är det något av en sensation när en svensk kommun börjar med så kallad jämställd plogning av vägar och cykelbanor i kommunen. Ändå är det till 90 procent kvinnor som tar ut vårdnadsbidrag.
Det är lätt hänt att en tappar hoppet när den typen av uppräkningar äger rum. Håll i, håll ut, vill jag säga till dig som undrar om det är mödan värt. Mödan värt är det helt klart. Förändring är möjlig om vi tar gemensamt ansvar. Om vi organiserar jämställdhetsarbetet, istället för att drabbas av panik, eller för all del uppgivenhet.
Feminism är på fullaste allvar. Det är ingen accessoar att hänga om halsen somliga dagar, medan andra fördrivs i annan utstyrsel. Vi har numera en feministisk regering i Sverige. Det gör mig outsägligt stolt, men det är också en utfästelse som förpliktigar.
Utöver en feministisk utrikespolitik, som enligt utrikesminister Margot Wallström (S) ska genomsyras av fokus på de tre R:en, Representation, Resurser och Rättigheter, måste också svensk inrikespolitik, i alla sina delar vara feministisk. Det är också ambitionen, och vi är många som har både förväntningar och en längtan efter att vara delaktiga i det arbetet.
Förhoppningsvis blir 2015 året då det på allvar lossnar i heltidsfrågan i kommuner och landsting, inklusive här på hemmaplan.
Förhoppningsvis blir 2015 året då vi påbörjar resan mot en anständig sjukförsäkring.
Förhoppningsvis blir 2015 året då vi viker ännu en månad åt vardera föräldern. Det är bara tre exempel i en uppsjö av angelägna förändringar, men det är frågor av stor vikt för det fortsatta jämställdhetsarbetet.
Att alla som överhuvudtaget vill ska kunna arbeta heltid, försörja sig själva och sin familj och vara fria att göra olika val måste bli verklighet i offentlig sektor. En anständig sjukförsäkring utgår ifrån individens behov och saknar stupstock. Det befintliga systemet har slagit särskilt hårt mot kvinnor (kartlagt bland annat av välfärdsutredare Kjell Rautio).
Ifråga om föräldraförsäkringen går det åt rätt håll men fortfarande är uttaget 24 procent för männen och 76 procent för kvinnorna. Du hör ju själv; en jämställd tillvaro är möjlig, men det är en bit kvar.
Målet är dock närmare än tidigare: en regering som i både ord och handling är feministisk, det är något som verkligen gör skillnad. Vilka reformer i det lilla tänker du sjösätta i din egen tillvaro?