Debatt
Regeringens särskilde utredare Björn Åstrand har presenterat sin utredning om hur en likvärdig skola skulle kunna förverkligas eller snarare återerövras genom en tänkt trestegsraket som närmast skulle kunna bli ett nytt totalt statligt ansvar för skolan. Nu väntas åter en hård debatt om detta undflyende begrepp, som om likvärdigheten bara var något som gällde skolan.
Kanske är det så, att ingen vill/törs tänka tanken fullt ut, att en likvärdig skola bara kan finnas i ett samhälle, som också strävar mot likvärdighet och jämlikhet. Frågan om bristande likvärdighet har kommit att bli en del av debatten om friskolor och det fria skolvalet. Dessutom politiskt brännhet, eftersom den också gäller samhället som helhet, ett samhälle i kris.
Efterkrigstiden förde med sig att det svenska samhället under några årtionden utvecklades med stormsteg i en riktning som innebar likvärdiga levnadsvillkor, genom en omfördelande skattepolitik, gjorde en lång rad reformer möjliga. Politiska reformer under mottot ”ökad jämlikhet” gav eko världen över. Sverige blev ett föregångsland genom den tredje vägens politik, som blandade sociala ansatser med fri marknad. Kapitalet fick sitt, staten sitt och väldigt många likvärdiga människor var nöjda med det. Också skolan blev delaktig av denna likvärdighet genom demokratiska reformer som satte eleven i centrum för skolarbetet på ett då unikt sätt (Lgr 62, 69). Tanken på likvärdighet var själva grunden för den statliga svenska skolan, som också den vann världsrykte.
Sverige blev ett väldigt bra land att leva i, jämlikhetstänk på alla områden. Könsrollerna och normerna för samlevnad sattes under debatt och utvecklade ett ”frihetens samhälle” utan motstycke. Institutioner och myndigheter leddes av ämbetsmän främmande för korruption. Det talades om det svenska undret. Men vad hände?
En marknadsliberal vind svepte smittsam som en pandemi över landet under 90-talet. Skatt blev ”likvärdigt” med stöld (Nozick). Marknadens välsignelser skulle tas tillvara genom privatiseringar och konkurrensutsättning med den famösa baktanken, att där vinst kunde göras skulle så också ske. Att ha världens mest jämlika löner avvecklades som ideal och utvecklades till sin motsats förverkligat genom jobbskatteavdrag, lönebonusar och skattesänkningar. Och snart nog försämrad social omsorg, försämrad vård och försämrade skolor. Likvärdigheten förlorade sitt värde. Satsa på dig själv, blev den nyliberala slogan som kom att gälla.
Och där står vi nu i dag, mitt uppe i en annan typ av pandemi som inte har med politisk vilja att göra. De mest egenmäktiga ser de ekonomiska följderna, som kan ”botas” med miljardsubventioner och med målsättningen given. En snabb återgång till överkonsumtionens samhälle. Men allt fler börjar ändå se krisen som en följd av samhällets omvandling under de senaste trettio åren och börjat fråga sig om det är möjligt längre eller ens önskvärt, att vårt framtida samhälle vilar på slöseriets politiska ekonomi grundad i ständig tillväxt. Coronakrisen kan också ses genom ett ”möjlighetsfönster” som Sverker Sörlin (DN 5/5) hävdar stödd på uttalanden från Angela Merkel och FN-chefen Antonio Guterres. Kanske blir vi då också förmögna att mentalt förstå att en EU:s green deal för en omvandling av hela samhället är nödvändig för att klimatkatastrofen ska kunna undvikas. De två kriserna kräver stora gemensamma ansträngningar. Den likvärdiga skolan kan komma att bli en självklar del av det nya mer likvärdiga samhället. Det har skett förr.