LIBERAL ASPEKT
Den 1 december skärptes (återigen) reglerna för anhöriginvandring. En lämplig reform som borde varit på plats för länge sedan.
I debatten om invandring, integration och utanförskap har alltför ofta de flyktingar som kommer till Sverige utmålats som ett problem och diverse ogenomtänkta uttalanden om att stänga gränser för människor som söker skydd har gjorts, främst från den yttersta högerkanten.
Men det är inte, och har aldrig varit, asylsökande som orsakat den integrationskris som vi befinner oss i. Sverige har ett stort ansvar som fritt demokratiskt land att vara en fristad för människor som flyr för sina liv av anledningar som krig eller förföljelse.
Det som primärt orsakat svårigheter är den omfattande anhöriginvandring som under lång tid tillåtits, utan att det ställts krav på att den som tar hit familjemedlemmar också tar ansvar för att försörja dessa.
Även då det på papperet funnits regler om försörjningskrav har det inte fungerat i praktiken. En period gjordes undantag i nästan samtliga fall. Ett argument var att den som flytt mår bättre om han eller hon vet att resten av familjen också är i trygghet och att de får vara tillsammans. En klok tanke som det ligger mycket i.
Men, den största mängden anhöriginvandrare de senaste decennierna består inte, vilket det låtit som relativt ofta, av barn till människor som nyligen fått asyl, utan av så kallade nyetablerade relationer.
Det handlar alltså om människor, svenska medborgare eller såna med permanent uppehållstillstånd, som träffat någon när de varit utomlands som de vill gifta sig med eller som de helt enkelt på samhällets bekostnad vill plocka hit, (oftast) en fru från ett tidigare hemland eller från någon plats där det finns kvinnor som söker ett bättre liv genom äktenskap.
Det finns ingen anledning att annat än absolut försörjningskrav måste gälla i dessa fall och att det bör vara bevisat att den som tar emot en partner har både en stabil inkomst och bostadssituation.
En god sak med det nya regelverk som nu trätt i kraft är också att åldersgränsen för att neka uppehållstillstånd på grund av anknytning höjts från 18 till 21 år, vilket i större omfattning förhindrar tvångsäktenskap.
Sverige har i dag inget annat val än att göra allt för att försöka bryta det växande utanförskapet. Att regeringen som en del i detta nu agerat för att minska antalet individer som kommer hit och omedelbart blir en del i ett trasigt parallellsamhälle är utmärkt.