Krönika
Det pågår en strid om verklighetsbeskrivningen. Hur mår Sverige? Vem har gjort vad? Vem har bytt fot?
När vi var små, hette det ”säg som det är”. När statsminister Stefan Löfven nu säger som det är, kallas det svartmålning. Jag förstår inte varför vi inte skulle kunna prata om det faktum att Moderaterna numera är öppna för samarbete med Sverigedemokraterna, något som avfärdades som otänkbart helt nyligen, eller varför Vänsterpartiet plötsligt gör gemensam sak med ett parti vars ideologi borde stå väldigt långt från den egna. Vår svenska demokrati står inför rejäla utmaningar, när ett av de största partierna grundades av män som stred för Hitler och spottar på mänskliga rättigheter. Ett parti som tydligen både M och KD numera kan tänka sig att hitta samarbeten med. Alla känner sig inte hemma i det nya politiska landskapet, tidigare finansminister Anders Borg (M) intervjuades nyligen och kommenterade då att M borde ha närmat sig S istället, detta då S är vana att ta ansvar. Det var så sant som det var sagt.
Och hur mår då det land vi alla älskar? Som vi slåss så hårt för att försvara, för att få leda och styra? Sverige är inte perfekt, det är sant. Men här pågår en reell svartmålning av vårt land som är djupt besvärande. Ja, det förekommer våld och kriminalitet, klyftorna ökar och de demografiska utmaningarna ger kommun- och landstingspolitiker mardrömmar. Men, vi lever i ett av världens rikaste länder, med en levnadsstandard våra far- och morföräldrar bara kunde drömma om. Vad är det egentliga problemet? Det måste vi kunna prata om.
För mig som socialdemokrat är svaret givet. Välståndet är ojämnt fördelat, mellan rik och fattig, stad och land. Det är inte möjligt att gödsla medel- och överklass med jobbskatteavdrag, som måste finansieras med medel ur välfärden, och sedan ändå undra varför saker och ting inte förblir som de varit. Växande ojämlikhet har ett pris som vi alla måste betala genom ett samhälle som slits isär. Det högsta priset betalar dock den enskilde, som inte får stöd i skolan, eller omsorgen på äldre dar. Ojämlikheten föder uppgivenhet, men också segregation och utsatthet. Om det måste vi orka tala.
Självklart ska vi tala om brotten, men vi måste också orka tala om dess orsaker.
Jag är oerhört stolt över Sverige, över vår öppenhet och över vår generella välfärd. Över sånt som att vårt utbildningssystem är öppet för alla oavsett plånbok, och över att föräldraförsäkringen bekänner det faktum att barn har två föräldrar. Men om vi inte bekämpar klyftorna i vårt land äventyras allt det vi tillsammans byggt upp. Det här är vad debatten borde få handla om.