Krönika
Uppdaterad byline.
Striden om huruvida januariavtalet är en lyckad kompromiss eller en katastrof för framförallt socialdemokratin utkämpas på två helt olika planhalvor.
Många statsvetare och en hel del politiker hyllar januariavtalet ur en slags teoretisk statsvetenskaplig synvinkel. Det parlamentariska läget krävde att någon tog ansvar för att bilda regering och det gjorde januaripartierna. För denna hjältemodiga insats borde de hyllas.
Väljarna borde vara nöjda med att vi till slut fick en regering och upphöra med att gnälla över det politiska innehållet, anser de.
Men väljarna låter sig inte imponeras av den typen av argument och de har inte heller mycket till övers för innehållet i januariavtalet.
Väljarna oroar sig för sin ekonomi och hur de ska klara sig om hyran går upp, om det blir nåt av löftena om högre pensioner, om välfärden får tillräckligt med resurser och om sjukvården finns när de behöver den.
De blir inte mindre bekymrade när de får det orange kuvertet och inser att pensionen kommer att bli alltför låg, när de ser att skatten sänks för de välbeställda, när de som har en privat sjukförsäkring svischar förbi i vårdkön, när kostnaden för RUT-tjänster drar iväg, när larmrapporterna om brister i vården duggar tätt och att man inte kan räkna med att få sjukpenning när man blir sjuk.
Det är bara statsvetare och partistrateger som tror att enskilda människor är beredda att ur egen ficka betala för att S svek sina egna löften till förmån för ett löfte om att istället genomföra C-och L-politik.
Inget av januaripartierna har gynnats av januariavtalet. De enda som hittills gynnats är de partier som skulle hållas borta från inflytande, V och SD.
Så någonstans måste det rimligen finnas en gräns för hur länge S är beredda att åse hur det egna partiet sakta eroderar?
Det som skapar trubbel för regeringen är de förslag som C och L står för.
De är inte stora nog för att på egen hand få igenom sin politik. De behövde helt enkelt ett slags politiskt värddjur som var stora nog för att kunna bära fram deras förslag till riksdagsbeslut.
Men efter att V ilsknat till och blivit ett aktivt oppositionsparti så håller inte det upplägget.
Nog borde C och L vara livrädda för att regeringen ska falla. Faller en faller alla och vart ska då C och L ta vägen med sin politik?
Det borde rimligen vara angeläget för C och L att medverka till att de förslag som retar upp väljarna allra mest förs bort ur avtalet. För inte tänker de väl luta sig tillbaka på läktaren och se på när vi närmar oss en regeringskris?