Krönika
Om onödiga ord skrev jag förra gången och Bison hakade på. Jag blev lite osäker på om han var med mig och såg mitt skriveri som en fortsättning på hans tidigare kåseri om samma sak eller om han i själva verket ville vara först, störst och bäst.
Man blir som kvinna lite osäker på hur män reagerar, uppvuxen som jag är i ett patriarkat och alltid har ställt frågan: På vems villkor lever vi kvinnor?
Människor är fyllda av rädslor. Än mer just nu när livet ställts på ända. Jag, som är uppvuxen liksom PO Enquist med Syndafloden, är inte förvånad. Den har som en tatuering grundligt inpräntats, liksom Noaks ark. Ju fler störtregn, ju fler människor som vadar genom städer och landskap fyllda av vattenmassor desto tydligare blir bilden av Syndafloden. Kyrkan och dess budskap steg en gång in i mig, det bosatte sig där, slits aldrig ut som sandstenskapitälen i kyrkporten.
P O Enquist säger att han lämnat allt detta bakom sig under årens lopp men aldrig den skam och skuld som inpräntades i oss och som män i alla århundraden upprätthöll genom att göra oss till besvärliga fruntimmer eller horor. Sexualförtryck har vilat som en förbannelse över vårt samhälle. Metoo rörelsen har försökt slå hål på denna förljugna värld av mäns så kallade rättigheter och ge kvinnor upprättelse. Men många väsentligheter dör under Coronakrisen utom tanken på ekonomin och döden i livet.
Det som metoo inte lyckades med var att gå in i arbetslivet och se hur kvinnor under årtionden, ja århundraden har skuffats undan av män trots intelligens, kapacitet och kunskap på många områden män inte visste ett jota om. Fortfarande vilar ett slags förbannelse över vårt samhälle, ja världen där förtryck av kvinnor pågår. Med kapital och sexualitet kan man tysta människor.
I tysthet och bakom karantänens dörrar sker nu ökat våld i hemmet. Män som hatar kvinnor Stieg Larsson med sin trilogi uppmärksammade.
På min sista arbetsplats, Södertörns högskola, hade jag en institutionssekreterare som var antagningsansvarig för den utbildning jag ledde på högskolan. Vid terminens början hade han gjort utskick till 80 studenter i stället för 32. Det antal som föreläsningssalar och personal var planerade för. Tystnad rådde om hans kända kvinnohat och hans tillhörighet till syndikalisterna. På kort tid, en vecka, försökte jag lösa rumsfrågor och finna lärare. Manliga arbetskamrater på väg hem om kvällen sa: Skit i det. Det får ledningen lösa. Ledningen var inget att hålla i handen. När 80 studenter skulle informeras, bad jag mina chefer att ha mobilen på, för frågor i denna extraordinära situation.
Jag stod på podiet, föreläsningssalen fylldes av studenter, in travar en samling män med syndikalisternas fana i högsta hugg. En av männen hoppar upp på podiet och skuffar bort mig från talarstolen och uppmanar studenterna att gå hem. Mina chefer var naturligtvis onåbara. Det tog flera år innan man avskedade denne man som hatade kvinnliga chefer.