Nej, inte är sommaren slut inte. Men det är lätt att känslan infinner sig när jag är tillbaka från en lång semester och återigen skall klä på mig långbyxor, strumpor och täckta skor. Sandalbrännan kläs in till den mer kontorsmässiga uniformen för att intala sig själv att lönearbetet skall återigen vara i fokus.
Mitt i sommarvärmen dyker tankar upp och ner, flyter in medvetandet för att kanske stanna kvar eller söka sig bort igen. Mina tankar som väcktes efter två nätter på Kneippbyns camping har kommit för att stanna. Det är stora ord att kalla det för en uppenbarelse men låt mig ta det från början.
Vi skall alltså bo två nätter på en av Gotlands mest exploaterade kuststräckor. Men eftersom det varit så under en mycket lång tid är det ganska okontroversiellt. Folk har liksom vant sig att det är så här det är. Eller också beror det på att stranden inte är speciellt tillgänglig för bad.
Jag lägger alltså ingen värdering i ordet exploatering. Jag gillar exploatering om det utförs enligt detaljplaner och lagar samt om det görs med respekt för omgivningarna. Följaktligen bor jag gärna på Kneippbyn så länge jag har ett barn som blir lycklig av det.
Vi bor i södra delen av campingen mitt emot några villavagnar och i vagnen närmast oss springer lyckliga barn och samlar in tallkottar, hoppar på dessa av någon oklar anledning och lägger sedan kottarna i en kasse. De är nog kusiner alla de här barnen och de har nog den lyckligaste tiden på semestern just i kväll när kottarna skall samlas in och deras mobila enheter ligger inne och samlar damm. Sådant där som gör oss lite äldre lyckliga: analog lek hos barn.
När skratten tystnat och solnedgången är på väg in strax efter klockan 21 beger vi oss ner mot havet men hittar en stig strax efter glampingtälten längst söderut och vi viker av på upptäcktsfärd en kvart innan solen sänker sig i Östersjön. Vi behöver dock inte gå längre än två minuter förrän vi belönas med total stillhet: en rökare och en hundägare delar vår solnedgång men vi är, mitt i den mest hektiska semesterhysterin om man vill kalla den så, otroligt ensamma och njuter av solnedgången. Det är då uppenbarelsen kommer till mig:
Gotland räcker till allt! Det räcker att exploatera vissa delar för ökad tillgänglighet, för att fler skall kunna njuta av vår ö och för att generera skatteintäkter och sommarjobb till våra barn. Stora delar kan lämnas orörda för allmänheten att njuta av, en stunds ensamhet alla stunder på året även när vi är betydligt flera som njuter av vår ö.
Någon kan tycka att det är lätt för mig att tycka. Jag som bor i Mästerby och varken omfattas av hög musik och exploatering. Ja, så kan det vara men parallellt med detta belastas jag inte heller av regional service i samma omfattning som er som bor mer centralt. Samt att jag har valt att bo här med de för- och nackdelar som det medför. Så tänker jag. Fortsatt trevlig sommar!