I takt med digitaliseringvågens framskridande så kommer våra yngsta medborgare helt logiskt att ha ett större utbud att botanisera i när de har en skärm framför sig. Jag brukar beskriva mobilen som att ha ett helt nöjesfält i fickan. Följaktligen ökar det intresset för nämnda skärm och det är upp till vårdnadshavarna att begränsa sina små till att göra något som inte innefattar att de har mobilen eller surfplattan klistrad framför sitt lilla ansikte.
Två trender som jag tycker mig ana på sociala medier är att folk jättegärna vill berätta om de positiva effekterna som uppstår när de avstår alkohol (det kan vi ta i en annan krönika, svenskens förhållande till kröken) och när de plockat ifrån ungarna deras mobila enheter.
Det är liksom ingen hejd på endorfinerna i familjen. De tillbringar mer kvalitetstid tillsammans och alla blir lyckligare på alla plan.
När jag åkte till jobbet i morse och hade tolvåringen bredvid så yppades inte ett ord mellan Mästerby och södra kyrkogården. Då frågade jag: ”Vet du vad du skall göra efter skolan idag?” och utan att släppa skärmen en millisekund så svarade tolvåringen: ”Gå till mammas jobb”. För att ni inte ska behöva bli moraliserande nu så kan jag lugna er med att vi hade en fin gemensam stund sista biten till skolan när jag parkerat bilen. Vi brukar göra så: parkera, prata och promenera. Det är en modell som funkar för oss, vi bubblar liksom inte över av prat i bilen en onsdagsmorgon.
Ibland visar tolvåringen mig klipp på sin mobil som jag inte förstår någonting av. Då försöker hon förklara och då förstår jag ännu mindre. Då ger hon upp. Men ibland hittar vi varandra, oftast när det gäller humor och musik. I de stunderna finns ett ömsesidigt lärande och vi knyts lite närmare varandra.
Som ett tecken i tiden är det skärmens fel att vi inte förstår varandra. Men när jag var barn försökte jag motivera mina föräldrar att Lucky Luke och Iznogoud var intressant och god underhållning. Men de förstod aldrig det roliga i att Iznogoud försökte bli kalif i stället för kalifen. Eller att Lucky Luke hade en talande häst. Var tid har sin populärkultur och det kanske finns en mening med det.
Skärmtiden då? Frågan som alla älskar att tycka till om. Aldrig har väl Folkhälsomyndigheten varit populärare än när den säger att det räcker med två till tre timmar skärm om dagen för mitt barn. ”Jag visste väl det” muttrar majoriteten av tyckarna och reflekterar mycket begränsat över sin egen skärmtid men förhindras inte att tycka till om barns. Deras hjärnor är ju inte färdigutvecklade.
Oavsett vad våra hjärnor befinner sig någonstans i utvecklingen så håller jag med om en sak som ofta yppas. Många har alldeles för lite tråkigt i det här landet just nu. Majoriteten blir underhållen, informerad och stimulerad alldeles för mycket.
Så lägg gärna undan mobilen och prata med ditt barn. Låt ungen ha tråkigt ibland och tillåt dig själv också den lyxen. Men inte på bekostnad av att vara fördömande mot andra.