Senaste exemplet är Skolverkets förslag att slopa antiken i högstadiets historieundervisning. Jag tycker det är svårt att tänka sig något mer effektivt sabotage av ett ämne. Det skulle möjligen vara det pedagogiska experiment i matematiken som jag själv utsattes för under min egen skoltid. Men att jag tycker så, kan ju bero på att det är självupplevt

Antiken är helt grundläggande för att förstå den civilisation vi lever i och som vi själva blev en del av när de nordiska nationalstaterna bildades. Det är så mycket som har sitt upphov i och påverkats av antiken. Religion och juridik. Filosofi och vetenskap. Arkitektur, litteratur och dramatik. Språk och viktiga principer för samhällssystemet. Et cetera.

Ska allt detta bara lämnas därhän och lämna plats för en rotlös odyssé genom senare tidsåldrar? Utan att man ens får reda på varför det kallas en odyssé?

Det blir förstås jobbigt när man kommer till renässansen. Vad var det egentligen för tidsålder som dåtidens människor ansåg fötts på nytt?

Kritiken mot Skolverkets förslag har tack och lov varit massiv. Men verket står på sig. Läroplanschefen Anna Westerholm framhöll i en SVT-intervju efterkrigstiden som viktigare än antiken:

– Kritiken var väntad. Vi var inte på något sätt överraskade. Men vi har ett totalt överlastat historieämne. Det är väldigt mycket som ska hinnas med på blotta 75 timmar i hela högstadiet.

75 timmar under hela högstadiet? Vad blir det? Ungefär en timma i veckan under två av högstadiets läsår? Det är inte svårt att se vari problemet består. Men lösningen får ju inte bli att hoppa över det mest grundläggande och det som ger mest sammanhang och verklig förståelse för historiens vidare utveckling.

Med tanke på vår civilisations långa historia ter sig vår egen epok egendomligt självupptagen, när vi inte roar oss med att revidera och omvärdera historiska personer och händelser efter våra egna moraliska måttstockar.

Om vi hade större respekt för var vi kommer ifrån och hur långt vi har kommit skulle vi kanske se framtiden an med större tillförsikt och vara mindre benägna att omfatta tendensiösa domedagsprofetior med anledning av just de problem vår samtid brottas med. Med ett historiskt perspektiv kommer också ett sinne för proportioner. Och kunskap om hur viktiga de värden och institutioner är för samhället och mänskligheten, som somliga nu är beredda att kasta överbord i historielös panik.