Med julgranar i bakgrunden och inför en lussebulleätande publik är kanske inte det mest tacksamma tillfället att tala om landets många problem. Därför är det heller inte konstigt att moderatledaren Ulf Kristersson ägnade delar av årets jultal åt visionära framtidsutsikter om öppenhet och höga förväntningar. Men det hade varit både slöseri med uppmärksamhet och aningen oseriöst att inte adressera brottslighet och utanförskap.
I sitt sensommartal fokuserade Kristersson på hur kriminaliteten ska hanteras. Som ett komplement fick jultalet därför handla om skolan som både brottsförebyggande och möjliggörare av klassresor. Kanske var det också för att visa att M, även efter mötet med SD-ledaren, fortfarande vill att alla människor ges en chans att skapa sin egen framtid. Om nu någon börjat tvivla.
Kristersson presenterade Moderaternas nya reformprogram för skolan. Partiet vill bland annat öka kvalitetskontrollen och möjligheten att stänga dåliga skolor. Dessutom ska undervisningstimmarna bli fler och rektorerna göras skyldiga att hålla lugn och ro i klassrummen. Det är välkomna konkreta åtgärder på ett område som de flesta har en positiv vision om, men som få faktiskt gör något åt.
Sedan den tidigare L-ledaren Jan Björklund och förre MP-språkröret Gustav Fridolin lämnade sina poster har skolan förlorat mycket uppmärksamhet på den högsta politiska nivån. Talande är till exempel att sammanträden ställts in för riksdagens utbildningsutskott, eftersom det inte funnits några ärenden att behandla. Kanske ska Moderaternas reforminitiativ ses som en reaktion på detta, vilket i så fall är ett fullt rimligt och konstruktivt sätt att föra oppositionspolitik.
När Kristersson talar om skolan och potentiella lösningar är det dock viktigt att inte glömma bort kommunerna, som i grunden ansvarar för skolorna. Om inte kommunerna är med på vilka åtgärder som behövs, blir det betydligt svårare att genomföra dem.
Staten kan med riktlinjer, stödpengar och lagstiftning styra en del. Men många initiativ uppnår inte sin fulla potential om kommunerna samtidigt driver en bristfällig utbildningspolitik. Oavsett om det beror på ekonomiska problem eller undermåliga beslut måste staten och kommunerna enas om vad som behövs för att fler elever ska lära sig så mycket de någonsin kan.
För många partier är visionerna för skolan en spegling av deras grundläggande värderingar, och Moderaterna är inget undantag. Med kunskapens kraft ska skolan ge alla barn möjlighet att bygga sin egen framtid. Men det är också elevernas eget ansvar att anstränga sig för att nå dit.
Moderaterna skulle kunna göra stor skillnad genom att fortsätta driva skolfrågan både på idéplanet och med konkreta reformförslag. Då krävs såklart mer än ett jultal och sju reformförslag, men det är åtminstone en god början.