KRÖNIKA
Städar bokhyllan och hittar mitt första fotoalbum. Första bilden är från 1954, jag nyfödd i mamma Ulla Britts famn. Lite längre fram i albumet dyker ett klasskort upp. Det är klass 1H på Norrbackaskolan. Året är 1961. Då slår det mig att det är 61 år sedan jag började skolan. Så hiskeligt länge sedan.
Jag minns min första skoldag.
Det är inte möjligt tänker ni. Men så är det. Och det får jag tacka pappa Åke för. Han smalfilmade, som det hette på den tiden, den första promenaden från hemmet på Tranhusgatan till skolan. Det blev inte raka spåret, utan en liten omväg för att filmen skulle bli lite längre.
Jag och Classe, min bästis, granne och klasskamrat genom åren, gick tillsammans. Vi var ute i god tid och passade på att gunga i lekparken vid Wismargränd. Den finns fortfarande kvar. Lite modernare, men det ser likadant ut som det alltid har gjort. I varje fall nästan.
Gick vidare via St Nicolai ruin, där vi brukade leka på taket till dess någon upptäckte vad vi gjorde och satte lås på portarna. Vi tog Odalgatan upp genom Norderport. Sedan Norderväg till Norrbackaskolan. Skolan med det röda teglet, som ser nästan exakt likadan ut i dag. I varje fall utifrån. Varje gång jag åker, cyklar eller går förbi, återkommer minnen från mina sex första skolår.
Norrbackaskolan var en idyll. En lugn plats i en lugn miljö. Så minns jag de sex år jag gick där.
Det var där jag hade min allra bästa lärare. Hon hette Elin Nilsson. Var klassföreståndare i fyran till sexan. Hon såg oss som vi var och ledde oss vidare på rätt spår. Jag har skrivit om henne tidigare. Hennes man, Arthur, var chefredaktör på Gotlands Allehanda. Och det var genom Elins försorg jag fick upp ögonen för journalistiken.
Hon tog oss på studiebesök till tidningen, och jag fick tidigt en mycket målande och tydlig bild av det yrke som jag senare kom att ge över 40 år av mitt liv. Och som jag fortfarande ägnar mig lite åt bara för att det är så himla roligt. Som att skriva den här spalten till exempel. När vi gick i sexan gjorde hon porträttteckningar på oss barn, för att vi skulle ge till våra mammor på Mors dag. Elin Nilsson var enastående. Jag har min teckning kvar som ett evigt minne från några av mina bästa skolår.
Jag ser på filmen, som numera finns i min dator, hur vi ställer oss på ett led och vår fröken, Gunnel Gustavsson, som gav oss en god vägledning de tre första åren i skolan ropade upp oss. En efter en. Jag ser på porträttbilderna, och minns. Några har gått bort, andra flyttade, men flera är jag fortfarande god vän med.
Nästa vecka börjar 600 barn ettan här på Gotland. Mitt barnbarn Walter är en av dem. Kan bara önska honom och alla andra all lycka. Ni har spännande år framför er.