Den största lättnaden kom nog från hans eget parti när de inte längre behöver ha Johnson som sänke i kommande valrörelser. Reaktionerna på avgången lät inte heller vänta på sig från Bryssel. Den för före detta brexit-förhandlaren, Michel Barnier, skrev på Twitter att detta öppnar upp ett nytt kapitel i relationen mellan Storbritannien och Europeiska unionen. Från Europaparlamentet kallade den tyska socialdemokraten, Bernd Lange, det hela som ”befriade” till tidningen Politico.
Frågan är om EU verkligen ska fira så tidigt. Framför allt när vi inte vet vem som kommer ta över efter Johnson och flera av kandidaterna knappast är mer progressiva i Brexit-frågorna. EU-skepsisen inom Storbritanniens konservativa parti är djupt rotad och har redan sedan innan britterna gick med i dåvarande Europeiska gemenskaperna bidragit till splittring i partiet. Denna splittring har manifesterat sig under nästa alla partiledare och har också varit grunden till många av ledarnas fall och avgångar. När man lyssnar på företrädare för EU, eller svenska kommentatorer för den delen, så får man lätt uppfattningen att EU-skepsisen kom med Boris Johnson och nu kommer att följa med honom i väg. Att Storbritannien röstade för att lämna unionen var inte något som uppstod ur ett vakuum, det är något som har funnits i bakgrunden en längre tid.
Den stora förändringen som har skett sedan Boris Johnson tog över är att de EU-positiva delarna var partiet lämnade eller drevs ut efter hans övertagande. Det finns inte längre några EU-positiva krafter kvar i partiet. Flera av kandidaterna till partiledaposten kampanjade för att stanna, men i hopp om att rädda sina politiska karriärer valt att ändra sig och nu driver en minst lika hård linje tidigare. Samtliga kandidater har lovat att fortsätta driva på för förändringar i relation till Nordirland och gränsen där, just den frågan till stor del har bidragit till den dåliga stämningen mellan EU och Storbritannien senaste året. Inte ens de två kandidater som har setts som mest EU-vänliga, Jeremy Hunt och Tom Tugendhat, vill se en kursändring. Den tidigare EU-positiva, Liz Truss, har lyckats få stöd i sin partiledarkampanj från flera av de allra mest inbitna EU-skeptikerna. Med ett sådant stöd så får man anta att inte hon heller kommer att driva någon speciellt mjuk linje mot Bryssel.
Även om det hade funnits någon kandidat som hade velat ha en kursändring så är det svårt att se att något sådant hade accepterats. Att Storbritannien har lämnat EU är ett faktum, det som återstår för de politiker som har drivit igenom det hela är att kunna vinna. Antagligen hade väljartrycket att få till lösningar som är fördelaktiga för Storbritannien varit tillräckligt för att tvinga vilken partiledare som helst till en hård linje mot Bryssel.
Konservativa partiet har inte längre två falanger i EU-frågan, att någon som förespråkar en mjukare inställning till kontinenten ska ta över ledarskapet är inte aktuellt. Mittenvägen, i både EU-frågan och i övrigt, som stakades ut av David Cameron för över 15 år sedan är död och begraven. Firandet i Bryssel kommer nog att dö ut relativt snabbt när man inser att Storbritanniens styrande parti i mångt och mycket nu är helt färgade av Boris Johnson och ”Vote Leave”-kampanjen. Den hårda linjen kommer att stå fast.