Boris Johnson har varit borgmästare i London. I två perioder. Han blev alltså inte bara vald, utan också omvald. Det borde ha förvarnat oss om att han är något mer än den excentriska clown han ofta framställs som.
Med Boris Johnson som premiärminister har nu de konservativa nu gjort ett väldigt bra val som gett dem egen majoritet i underhuset. Oavsett vad man tycker om Brexit så har Boris Johnson efter en lång och stökig process konsekvent och beslutsamt försökt genomföra folkomröstningens resultat. Det innebär att han bland annat kastade ut Tory-parlamentariker som blockerade Brexit ur partiet. Han har visat att han verkligen menar allvar. Det har nog starkt bidragit till valresultatet.
Det är inte ovanligt att utländska politiker reduceras till sina egna nidbilder i den rapportering som når vanliga svenska mediekonsumenter. Så var det egentligen också med Labours senaste premiärminister Gordon Brown. Efter en lång tid som finansminister under Tony Blair så tog han över när Blair avgick och jag hade väl själv i hög grad köpt bilden av honom som en fyrkantig charmlös teknokrat. Men under ett besök i Storbritannien råkade jag slå på TV:n mitt under Gordon Browns tal från Labours pågående partikongress. Ett tal som jag nu kunde ta in i sin helhet, istället för de brottstycken som i vanliga fall skulle ha filtrerats fram åt mig. Ett bra tal, upptäckte jag, levererat med en hyggligt ledig slagfärdighet och humor som man inte är bortskämd med i svensk politik.
Det ska för all del sägas att Boris Johnson hjälpts fram till sin valframgång av sina motståndare. Det finns de som envist hävdar att radikalisering är den tynande socialdemokratins väg tillbaka till hälsa och forna tiders väljarstöd. Labourledaren Jeremy Corbyn är som ett experiment i verkligheten för att testa om det verkligen ligger något i denna bakvända tanke. Och förutsättningarna borde ha varit goda, med tanke på de problem och det fallande förtroende som Torys har genomgått sedan den olycksaliga folkomröstningen om EU-medlemskapet.
Men Labour har fallit ihop och gjorde sitt sämsta val sedan 1935. Det är 84 år sedan. Jeremy Corbin har redan klargjort att han inte kommer tt leda Labour i någon mer valrörelse. Så gick det med det experimentet.
Liberaldemokraterna gick till val på att stoppa Brexit. Och detta skulle ske, menade de, utan att ens genomföra någon ny folkomröstning med ett nytt utfall. Detta imponerade inte alls på väljarna, inte heller på dem som faktiskt röstade mot Brexit. Partiledare Jo Swinson förlorade dessutom i sin valkrets och tappade sin plats i parlamentet. Hon har redan tillkännagett sin avgång.
Båda har de bidragit till att Torys har kunnat stärka sin position, trots att partiledaren och premiärministern intagit en mycket tydlig ståndpunkt i en kontroversiell fråga som splittrat landet nästan mitt itu. De utgör därmed åtminstone delförklaringar till ett resultat som nog ter sig svårförklarligt för många svenskar. Det är ofta så med politik i andra länder, att det som framstår som obegripligt blir allt begripligare ju mer man vet. Försök exempelvis förklara den senaste svenska regeringsbildningen för en oinsatt britt. Eller hur de andra partierna agerat så att Sverigedemokraterna kunnat över några mandatperioder från nästan ingenting till att i dag, möjligen, vara Sveriges största parti, åtminstone i några opinionsundersökningar.
Ibland är inte heller svensk politik helt enkel att förstå sig på, ens för den som är insatt.