C-PERSPEKTIV
Jordbrukspolitik kräver äkta engagemang och samarbetsförmåga. Ett tydligt bevis på den tesen är den nu sittande landsbygdsministern från Kristdemokraterna.
För hur äkta ministern än försöker vara som person, så är det tydligt att KD inte har något inflytande alls på Tidöpartiernas prioritering av jordbrukspolitiska frågor. Och ingen blir väl egentligen förvånad.
För länge har KD i valrörelsetider slagit sig för bröstet kring hur mycket de vurmar för lantbruket och att de är så mycket bättre än Centerpartiet. Väl i Sveriges riksdag har KD-ledamöterna sedan varit jättedåliga på att samarbeta i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.
Det gör att när KD nu för första gången sitter i ledande befattning och ska klä i sig rollen som landsbygdsminister, så sitter kostymen för trångt och skorna är på tok för stora.
Det blir liksom inte trovärdigt och nästan lite tragiskt. Och framför allt saknas den kontinuitet och samarbets- och kompromissvilja som hade behövts. Vilket borde omge ett politikområde som handlar om så viktiga frågor som försörjning av vår befolkning. Och som ska säkerställa sunda och stabila livsmedel i en tid som är den mest oroliga i världen sedan andra världskrigets dagar.
Svensk livsmedelsförsörjning bara fortsätter att sjunka i självförsörjningsgrad trots den tidigare Livsmedelsstrategin från 2017. Denna har inte givit de resultat som strategin utlovade då den just saknade tydliga produktionsmål vilket Centerpartiet redan då förespråkade. Det är därför med stor oro som man nu väntar på den så kallade Livsmedelsstrategin 2.0 som regeringen sagt att de ska leverera.
För i samma veva går samma regering och dess tillsatta utredare för klimatutsläpp och säger att lantbrukets dieselskattelättnader inte är ”rättvis mot andra branscher”.
Problemet är bara att lantbruksproduktionen och livsmedelsproduktionen inte är vilken bransch som helst. Den utgör en ryggrad för vår befolknings framtid om Sverige skulle hamna i krig och konflikt i en ständigt allt oroligare värld.
Sveriges lantbruk föreslås även att tvingas ställa om sina växthusgasutsläpp för rapande kor och utsläpp från gödselhögar.
Det är inte en bra politik. Det är som att Tidöregeringen och KD inte förstår allvaret som vilar runt hörnet. För utan inhemska livsmedel har Sverige riktigt stora problem.
Det är som om den sittande regeringen inte heller ser vad svenskt lantbruk genomgått senaste åren. Klimatförändringarnas stora fluktuationer av ömsom allvarlig torka och extrema skyfall ihop med skenande energipriser och insatsmedel på grund av både krig och inflation gör det svårt för våra lantbrukare att nå en tillräcklig lönsamhet. Många bönder kämpar för sin överlevnad.
Jordbrukspolitik kräver äkta engagemang och samarbete.
Allt annat är tomma ord, politiska floskler och blommig falukorv.