Ivan Krylov var en känd rysk fabeldiktare som skrev om en kräfta, en gädda och en svan, som skulle dra en vagn med en last till stan.
Som alla förstår drog de åt tre olika håll, åt väders, ner mot sjön och ner i dyn så att allt gick åt fanders med det ursprungliga målet. Kvintessensen av fabeln blir också: ”Att skylla på den ena eller andra är att klyva hår; och kärran står ju där den står”.
Precis så känns den så lovprisade livsmedelsstrategin som kom 2017. Den dåvarande landsbygdsminister Sven-Erik Bucht hade högtflygande politiska planer likt svanen, men utan tillräcklig konkret och reell substans.
MP ville mest backa bakåt likt kräftan och la för mycket kraft kring att sätta enskilda mål för vissa jordbruksgrenar snarare än att lyfta hela branschen.
Och M-C-KD-L ville likt gäddan framåt i strömmen men kunde inte fullt ut få fart på färden hela vägen fram till sjön och vagnen med last och allt strandade på hälft. Och här står vi nu, men ingen har det politiska modet och visionen att på allvar ta tag i situationen.
Det efterspel som följt efter livsmedelsstrategins införande kan kanske bäst gestaltas med HC Andersens saga om ”Kejsarens nya kläder”, som handlar om kejsaren som låter sig luras att tro att han bär en dräkt av magiska tyg som bara kan ses av begåvade människor.
Eftersom ingen vill framstå som obegåvad hyllas kejsaren för sina praktfulla kläder. Så känns det även med den nuvarande livsmedelsstrategin ärligt talat.
För att fortsätta i samma anda skulle svensk jordbrukspolitik de senaste 25 åren sedan EU-inträdet också bäst kunna liknas med en annan känd rysk fabel som går under namnet ”Trisjkas rock”. Det är en fabel som just handlar om att lappa, fixa och trixa – men resultatet blir endast löjeväckande:
”För han är inte den som bara står och sover, och skarvade så varje ärm blev lång och hel. Fast rocken. Den var kortare än en slipover.”
Närmaste liknelse i form av en svensk folksaga som jag som avslutning kan uppbringa är väl den om luffaren som lurade den rysligt snåla gumman att bjuda till från sitt skafferi när han ”Kokade soppa på en spik”.
Likt gumman görs mest eftergifterna i svensk jordbrukspolitik utan att man riktigt förstår det, detta eftersom målet på lång sikt sedan länge ändå alltid är att statens ansvar för fortsatt finansiering ska fasas ut och att svenskt lantbruk ska avregleras.
Lantbruket är satt i ett utsatt läge och nödgas gång efter annan få staten att skjuta till resurser genom att helt enkelt koka soppa på en spik.
I grunden handlar frågan om allas våra barn och barnbarns möjligheter till lika säkra, sunda, hållbara och prismässigt rimliga livsmedel som vi har fått uppleva under 1900-talet och fram till 2020.
Här sätter jag ändå mitt hopp till slutet i Kejsarens nya kläder där ett barn till slut säger som det är.