Den senaste tidens skjutningar är en del i en större utveckling, där reaktionerna kommit för sent. Nyligen gick både Wilhelm Agrell, seniorprofessor i underrättelsevetenskap (SvD 13/9) och Janne Josefsson, erkänd journalist (DN 13/9), ut och betonade hur långt gånget våldet och utanförskapet är.

I tider där enskilda våldsdåd skapar stora nyhetsrubriker och skakar upp medborgare är det sunt att ta ett steg tillbaka och betrakta incidenterna som delar i en större ordning. I det avseendet är Agrell och Josefssons inlägg i debatten välkomna. De målar, om än på olika sätt, bredare penseldrag över det som i vanliga fall ofta blir en ensidig svart- eller skönmålning av Sverige.

Lägets allvar riskerar dock att skapa framhastad utspelspolitik från de som ska staka ut riktningen för hur staten ska mota tillbaka brottsligheten. Kriminologen Felipe Estrada Dörner menar att partierna nu har en kriminalpolitisk kapprustning där ”De folkvalda tävlar om att framställa sig själva som den som ställer tuffast krav” (SR 16/9). Problematiken är dock större än att förslagen kan anses hårda. Snarare ligger allvaret i hur ogenomtänkta de framstår. Vikten av att verka handlingskraftig och få genomslag för dagen blir överordnat att förslagen ska vara genomtänkta och effektiva lösningar.

Kriminalpolitiken får särskilt i tider som dessa inte bli en kapplöpning i politiskt poserande.