KRÖNIKA
Den elfte september.
Ett datum som för all evighet etsat sig fast i minnet.
För 20 år sedan kraschade två flygplan i World Trade Centers två torn i New York. 2 977 människor miste livet under terroristattacken.
De flesta av oss minns exakt var vi befann oss och vad vi gjorde just då.
Jag jobbade på tidning i Södertälje. Satt i mitt hörnrum ganska långt från teven på centralredaktionen. Men hörde på sorlet att något hade hänt.
Rusade ut och hamnade framför fruktansvärda tv-bilder. Det första kapade planet hade precis rammat det norra tornet, det andra kraschade i det södra tornet 17 minuter senare. 1 timme och 42 minuter efter attacken hade båda tornen kollapsat. Då var klockan 16.28 i Sverige.
Världen hade i direktsänd teve upplevt den värsta terroristattacken i historien.
Vi ville först inte tro att det var riktigt sant. En kollega var, innan det andra planet kraschade, säker på att det var något påhittat på tv-kanalen CNN som vi precis bevittnade. Men sanningen var tyvärr en helt annan. Det blev vi snabbt varse. Efter det började världen förändras och säkerheten vid flygningar blev något helt annorlunda än tidigare.
Tio år efter katastrofen invigdes den nya byggnaden precis bredvid där tvillingtornen hade stått. På den platsen finns nu minnesmonument som består av två mörka fyrkantiga pooler med namnen på alla offer ingraverade. Det går inte att resa till New York utan att besöka platsen. Anhöriga lägger blommor och minns den sorgliga dagen där så mycket förändrades. Att besöka monumentet är bland det starkaste jag upplevt. Att se alla namn, att se området där terrorismens fula tryne visade sig får tårar att trilla.
Amerikanare är bra på att inte glömma sina hjältar. I varenda stad finns det minnesmonument över personer som stupat i krig, eller fallit offer för terrorismen. Det är platser att mötas på och minnas. Fint mitt i allt elände.