C-PERSPEKTIV
Putins brutala anfallskrig mot Ukraina gör att man mår så dåligt i själen. Hoppet om en bättre värld för alla, har alltid varit min drivkraft både privat och som politiker. Det hoppet har fått en sig en allvarlig törn sedan den 24 februari. Nu när det ofattbara att vi faktiskt upplever ett krig i Europa börjar sjunka in på allvar.
Jag kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan. Militärt vet vi ju alla att Ryssland är överlägset Ukraina i numerär och att utgången rimligen inte ser så ljus ut för mitt kära Ukraina. Men samtidigt så vet vi att motivation kan slå storlek i ett krig, det gäller till exempel det finska vinterkriget.
Mitt hopp står till att ukrainarna tappert kämpar för sitt lands självständighet och överlevnad. Medan de ryska soldaterna har låg stridsvilja, eftersom de är kommenderade av sin despot till ledare, att angripa ett broderfolk. Långsiktigt kan det mycket väl räcka för att stoppa Ryssland på slagfältet, och därefter förhandla fram en vapenvila och därefter fred.
Jag vet inte säkert vart detta krig tar vägen. Det enda jag vet med säkerhet är att detta är början på slutet av Putins maktperiod. Den maktgalne Vladimir Putin går nu i Lenins, Stalins och Hitlers fotspår. Det han utsätter Ukraina och dess befolkning för är ett sådant oerhört övergrepp på mänskligheten så att det fördöms nu av i det närmaste en enad värld.
Även inifrån Ryssland växer nu motståndet, trots att Kreml gör vad de kan för att strypa informationsflödet till den ryska befolkningen. Putins krig mot Ukrainas befolkning är i praktiken också ett krig mot Rysslands befolkning eftersom allmänheten kommer att lida oerhört i sviterna efter de enormt tuffa sanktionerna. Ryssland är med stor sannolikhet inom några veckor statsbankrutt, det kommer sänka levnadsstandarden oerhört i landet för en lång tid framöver.
Hoppet är den uppslutning av goda krafter som nu ställer sig upp för Ukrainas flyende befolkning. Bara på Gotland tror jag att det redan finns ett 60-tal ukrainare. Vi besökte i dag en familj som bor vid min bror i Östergarn. En kompis är nu på väg med vår minibuss att hämta en familj som vi känner väl vid gränsen i Polen. Andra ställer upp med gratis mat och boende. Solidariteten med Ukrainas öde har aldrig varit större än nu. Det lyser upp vardagen i en annars nattsvart verklighet.
Alla kan vi bidra med några insatser. Skänka pengar till mat och mediciner till exempel. Eller ta emot en familj tillfälligt, även om inte förhållanden i boendet är perfekta. Samhället måste också snabbt få på plats stöd med en rimlig dagsersättning, stöd till privata uthyrare, lösa behovet av förskola, skola och sjukvård. Och framför allt hålla modet uppe och kämpa på, det här bara måste få ett slut snart.