”En omfördelning och tillgång till en bra och jämlik skola, ett väl utvecklat välfärdssystem med bra socialt skyddsnät, bra sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, goda pensioner och en jämlik tillgång till vård och omsorg ...”
Det skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson 19 juli i GF.
Detta är drömmen om det kommunistiska samhället. Bara staten kan garantera alla dessa rättigheter. Det har prövats i stor skala, främst i Sovjet under 70 år. Där fanns förnämlig utbildning, sjukvård och social omsorg, pensioner och försäkringar. De sociala rättigheterna låg visserligen på för oss mycket låg nivå, eftersom landet inte kommit över världskrigets oerhörda påfrestning. Men – viktigast av allt: ingen arbetslöshet. I sovjetsamhället placerades alla på ett jobb, lönerna var relativt jämlika.
Nå, men… Allt detta bidrog definitivt inte till ekonomisk tillväxt. Det som knäckte den kommunistiska drömmen var den ekonomiska stagnationen.
Vem vill arbeta och anstränga sig om resultaten ska gå till någon annan?
Vi måste fortsätta diskussionen om hur ekonomisk frihet och egna initiativ kan förenas med social trygghet.
Svar: Jag håller inte med dig. Jag tolkar det som Björkenwall och Ungerson beskriver som den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten, som den var när den var som mest omfördelande på 80-talet.
Det mesta var ganska bra då: skola, sjukvård och mycket annat i den offentligt finansierade välfärden.
Den ekonomiska tillväxten var i snitt två procent per år det årtiondet, medelgod.
Folk jobbade och gjorde bra ifrån sig och fick mycket för de höga skatter man betalade. Resultaten av det arbetade gick till en själv, via lön, eller indirekt via offentliga välfärden via skatter. Så är det fortfarande i hög grad. Det är bra tycker jag.