Det blev en kort Almedalsvecka för min del i år. Tre dagar på plats och resten via SVT. Kändes viktigare att göra iordning nya lägenheten i Ekensberg, Stockholm.
Almedalen klarade sig utan mig i år. Men visst känns det konstigt att inte vara på plats hela tiden och ta del av det stora utbudet av kompetensutveckling och politiska samtal på gatorna.
Mycket är sig likt, bortsett från att nazisterna tar allt mer plats och polisen får allt svårare att hantera det som sker. Det verkar som om polisen agerar mot allt och alla som försöker provocera eller markera mot nazisterna, för att på så sätt motverka kalabalik.
Det får naturligtvis till resultat att nazisterna känner sig mer stärkta och kan fortsätta provocera med sin blotta närvaro, vilket är deras främsta syfte.
Nationalismen som Sverigedemokraterna slåss för lockar allt fler galningar med förvrängd världsbild ut på gatan och in i sociala media. Det börjar bli otäckt i Sverige.
Den förre folkpartiledaren och statsministern Ola Ullsten begravdes i helgen. Jag minns hans korta statsministerperiod 1978-1979 ganska tydligt.
Ingen trodde att Ola Ullstens regering skulle överleva speciellt länge, men den höll ut ett år till valdagen och lyckades faktisk få igenom en hel del via samarbete över blockgränserna.
Det finns stora likheter med Stefan Löfvens snart fyra år.
En minoritetsregering har det alltid svårt och med det parlamentariska läge som råder under denna mandatperiod så har Stefan Löfven gjort en enastående bedrift. Han har hållit ihop regeringen under hela mandatperioden och lyckats göra många blocköverskridande uppgörelser.
Kommande regering kommer att få sju resor värre om Statistiska centralbyråns opinionsundersökning står sig på valdagen 9 september.
Almedalstalen är partiledarnas höjdpunkt. Inte någon annan stans kan de tala inför cirka 5 000 personer på en och samma plats samt nå direkt in i de svenska vardagsrummen.
Stefan Löfven gjorde sitt bästa tal jag hört, någonsin. Väl avvägt och en tydlig röd tråd som borde få alla tvekande socialdemokrater att återvända till det trovärdigaste folkhemspartiet. Här presenteras det ena vallöftet efter det andra.
Jag har alltid haft svårt för stora vallöften som blir svåra att genomföra. Jag förstår att det finns behov av att lägga förslag på olika politikområden och visa att man bryr sig, men det spelar väldigt liten roll.
Det som gör det extra problematisk i år är att det inte kommer att finnas en tydlig majoritet och de skilda partiernas vallöften kommer att kompromissas bort och risken för svekdebatt ökar och då ökar också missnöjet mot politiken, vilket är farligt.