LIBERAL ASPEKT
Häromveckan fattade regeringen hastigt beslut om att halvera mandatperioden för externa styrelseledamöter i universitets- och högskolestyrelser. Strax innan de nya ledamöterna skulle tillträda den 1 maj kom beskedet.
Enligt utbildningsminister Mats Persson (L) beror förändringen på att regeringen ser behov av att få in ny kompetens med anledning av det säkerhetspolitiska läget. En både krystad och märklig förklaring som ifrågasätts på flera håll. Inte minst från lärosätena. I ett öppet brev skriver rektorerna för Sveriges universitet och högskolor: “Beslutet kan inte annat än tolkas som ett misstroende mot de nuvarande styrelsernas kompetens och den rådande processen att utse dessa. I förlängningen riskerar beslutet att utgöra ett hot mot lärosätenas självständighet och därmed möjligheten att kritiskt söka ny kunskap, följaktligen ett hot mot den akademiska friheten".
Rektorerna pekar på att den rådande processen för att ta fram ordförande och ledamöter är relativt nyinrättad (den bygger på autonomireformen från 2011 och Ledningsutredningen 2015) och därtill noggrant övervägd och väl fungerande. Den syftar till såväl kontinuitet som att säkerställa balansen mellan allmänintresse och akademisk frihet.
Utbildningsministerns luddiga förklaringar till varför man frångår det regelverk Liberalerna varit med om att driva på och införa, har lett till omfattande spekulationer. Bland annat redogör före detta finansminister Allan Larsson (S) som även suttit i Lunds universitets styrelse, i en kommentar på Facebook om hur det i normalfallet går till när ledamöter utses och hur han enligt källor fått intryck av hur det varit nu:
“Ett 30-tal nomineringspersoner hade sedan i höstas arbetat fram förslag till kompetenta styrelser. I januari lämnade de sina förslag till utbildningsdepartementet. Sedan förväntades regeringen snabbt bekräfta förslagen, inte ändra dem. Men den här gången fungerade inte den ordningen. När frågan kom upp i Samordningskansliet, där de tre regeringspartierna och SD, är representerade, slog SD till bromsarna och begärde att nomineringarna skulle göras om för att spegla valresultatet”, skriver Larsson.
Enligt uppgift sade Liberalerna och övriga regeringspartier tvärt nej. Kompromissen blev istället att korta mandatperioden. På så sätt lyckades man skjuta SD:s krav om representation på framtiden. Sen användes säkerhetspolitik för att skyla över vad som egentligen skett.
Det är möjligt att Larsson har fel. Men då återstår fortfarande frågan om hur det ska gå till när regeringen ska placera säkerhetspolitiska experter i universitetsstyrelserna och varför man, om det är så viktigt, vill vänta 17 månader?
Oavsett om SD de facto varit inblandade är regeringens agerande ett allvarligt ingrepp i lärosätenas autonomi. Att en liberal utbildningsminister medverkar till ökad politisering av den högre utbildningen är stor skam. Det är en farlig väg man slagit in på. Att Mats Persson inte verkar inse det är djupt oroväckande.