LIBERAL ASPEKT
Ryssland har övergett sin viktigaste allierade i Mellanöstern. Rysk stormaktsstatus i regionen är över. Alla diktatorer som söker Putins beskydd vet nu att han inte är att lita på.
Assadregimens snabba sönderfall har sin egen, syriska logik. Men där finns även något mer allmängiltigt. Polisstaten är alltid mycket svagare än den ser ut. Avsaknad av demokratisk förankring gör regimen beroende av ett fåtal aktörer som drivs av girighet och snävt egenintresse. Politisk slutenhet gör att härskaren inte kan läsa av stämningarna i samhället och vet inte vad som rör sig i huvudet ens hos underhuggarna. Rätt vad det är så är ens armé borta, ens beskyddare handfallna och man själv sitter på ett plan på väg till vintern i Moskva.
Assads nederlag är även Putins. I december 2017 stod han på den ryska flygbasen i Hmeimim i Syrien och förklarade sin och Assadregimens krigsseger. Han beordrade demonstrativt ett tillbakadragande av de ryska styrkorna men gjorde klart att Ryssland skulle behålla denna flygbas liksom flottbasen i Tartus.
”Och om terroristerna höjer sina huvuden igen kommer vi att rikta ett slag mot dem som de aldrig sett förut” sa Putin. Detta filmklipp har i dagarna snurrat på nätet, bland annat i ukrainska kanaler, med det sarkastiska påpekandet att Putin höll sitt löfte, ”terroristerna” såg aldrig något ryskt slag.
Den 28 november, när regimen höll på att förlora kontrollen av Aleppo, reste Assad till Moskva för att vädja om hjälp. Det kom ingen sådan från Ryssland och inte heller från det av Israel stukade Iran. Utan yttre uppbackning förångades Assads armé.
Facit: Ryssland har övergett sin viktigaste allierade i Mellanöstern, vilket kommer att få politiska och militära konsekvenser för Moskva. I ett för Ryssland värsta scenario förlorar man alla sina baser i Syrien och den ryska flottan utestängs från Medelhavet. Den ryska armén får då också svårare att underhålla sina operationer i Afrika.
I ett för egen del bästa scenario lyckas Ryssland förödmjuka sig till att få behålla militär närvaro i Tartus och på Hmeimim, men kommer inte längre vara herre i huset.
Under alla omständigheter är den ryska stormaktstatusen i Mellanöstern över. Signalen till alla diktatorer i regionen och på andra håll i världen är att Ryssland är en svag och opålitlig beskyddare.
Ryssland har alltför mycket av sina resurser uppbundna i Ukraina för att kunna satsa på ett krig någon annanstans. Det är ironiskt eftersom kriget i Syrien var en språngbräda för Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
Moskvas brutala bombkampanj som ödelade sjukhus, skolor, vattenreningsverk, bagerier och hela bostadskvarter var en militär och politisk förövning inför Ukraina. Den ryska krigföringen i Syrien mötte inte så mycket som en stavelse om sanktioner från väst. Putin fick tvärtom tillbaka den plats vid de stora spelarnas förhandlingsbord som han förlorade efter ockupationen av Krim och Donbas 2014. Denna erfarenhet, om vad Ryssland kommer undan med, togs med i kalkylerna inför det ryska beslutet om Ukraina 2022.
Där tog Putin fel och lärdomen efter hans nederlag i Syrien bör vara att rysk vapenmakt kan besegras även av en till synes underlägsen motståndare. En lika viktig lärdom är att alla diktaturer har ett slut – och det kommer ofta plötsligt.