LIBERAL ASPEKT
Donald Trumps presidentskap behöver inte bli dåligt för Ukraina. Denna tanke har på senare tid luftats på flera håll, däribland i ukrainska medier. Resonemangen drivs främst av önsketänkande. Det heter att Trumps oförutsägbarhet innebär att allt är möjligt med honom och att nettot av detta ”allt” kan landa på plussidan för Ukraina. En närliggande tanke är att vad som helst är bättre än Biden-administrationens destruktiva rädsla för upptrappning.
De som förbereder sig för Vita husets kommande Ukrainapolitik bör skilja substans från önsketänkande. Ingenting i det Trump sagt och gjort tyder på att han vill Ukraina väl.
Vissa, som president Volodymyr Zelenskyj, har med en kombination av smicker och välvillig tolkning av tecken försökt få Trump på sin sida. Men det går att bedöma Donald Trumps position om Ukraina på samma sätt som det är brukligt i alla andra frågor för alla andra politiker: Vad har Trump sagt och vad har han inte sagt? Och vad har han gjort? Sett till göranden är det framför allt ett beslut som brukar sättas på Trumps pluskonto – det 2017 om att förse Ukraina med pansarvärnsroboten FGM-148 Javelin. Det var ett tydligt skifte från Barack Obamas linje och kom efter påtryckningar från nära medarbetare som Trump sedan dess brutit med och som numera inte tål honom.
Inför den andra Javelin-sändningen, strax efter att Zelenskyj hade valts 2019, bromsade Trump beslutet. I det berömda telefonsamtalet försökte han få Ukrainas president att sätta igång en utredning som skulle skapa problem för Trumps politiska motståndare i USA.
I övrigt har Trump vid ett antal tillfällen slätat över, ursäktat, rättfärdigat och hyllat Ryssland aggression. 2014 och 2015 sa han att han saknade bevis för att Ryssland var inblandat i nedskjutningen av passagerarplanet MH17. Under valkampanjen 2016 hävdade Trump att invånarna på Krim vill tillhöra Ryssland och att han skulle överväga att erkänna rysk överhöghet över den ukrainska halvön – något han sedan aldrig gjorde som president.
Under sin första mandatperiod drev han internt på konspirationsteorin att det var Ukraina som 2016 hade hackat och infiltrerat valprocessen i USA i syfte att lägga skulden på Ryssland. 2018 gratulerade han Putin efter hans skenpresidentval.
”Genialt” och ”smart”. Så kallade Trump Putins beslut att kalla det Ryssland ockuperade området i östra Ukraina som för självständiga republiker och skicka dit påstått fredsbevarande trupp. Det var två dagar före den fullskaliga invasionen, när det redan stod klart vad Ryssland avsåg göra. Och det var Trump som såg till att den republikanska majoriteten i representanthuset fördröjde ett militärt hjälppaket till Ukraina med ett halvår. Uppehållet ledde bland annat till kritisk brist på luftvärnsmissiler för Ukraina, vilket gjorde att Ryssland på våren 2024 kunde bomba bort en stor del av landets el- och värmeproduktion.
Trump har placerat ansvaret för kriget på Zelenskyj, missar aldrig ett tillfälle att tala om sina goda relationer med Putin och har inte vid något tillfälle beskrivit kriget som en kamp mellan rätt och fel, mellan frihet och förtryck, mellan internationell rättsordning och ett försök att bryta sönder den. Med det sagt är framtiden oviss. Det bör inte uteslutas att nästa amerikanska administration för en politik som är bra, eller åtminstone inte rakt av dålig, för Ukraina. En sådan politik baseras då på något helt annat än det som Donald Trump hittills sagt och gjort.