När britterna, trötta på krig och klassamhälle, för 70 år sedan röstade fram en socialdemokratisk regering under Clement Attlee, kom det som en chock för Winston Churchill och den brittiska överklassen. Attlee genomförde 1945-1950 en radikal modernisering och demokratisering av det brittiska samhället och hyllas idag som den mest framgångsrika Labourregeringen i Storbritanniens historia. Men då var den förstås utskälld i den brittiska pressen.
Det var kapitalbrist och kanske inte bästa tiden att genomföra stora nationaliseringar (järnvägar, kolgruvor, elektricitet och gas och så vidare). Men Bank of England är fortfarande i statens händer, och National Health Service (NHS) är ryggraden i den brittiska sjukvården. Attlee och hans generation visste vad Labour grundats för, och tappade inte målet ur sikte.
När Labour för några veckor sedan valde den radikale veteranen Jeremy Corbyn, med en agenda som påminner om Attlees, till partiledare utbröt också panik. Men denna gång i Labours ledning. Medlemmarna ratade de fyra huvudkandidaterna, och särskilt gamla och unga flockades i stället kring freds- och miljöaktivisten Corbyn, som fick 60 procent av rösterna.
Corbyn har inlett en politisk kulturrevolution som slagit britterna med häpnad och som ibland kallas ”Corbynmania” och Corbynisation”. Hans anhängare omnämns som ”Corbynistas”. Men han är definitivt ingen populist. Han ställde redan i sommarens flyktingkris upp för ökat flyktingmottagande.
Corbyn har också gjort sig känd för att ta ut de lägsta kostnadsersättningarna i parlamentet. Är det rentav sådana politiker folk vill ha? Corbyn har tiden fram till 2020 på sig att förklara sin politik. Han vill skrota de brittiska kärnvapnen, och är kritisk till EU. Men han lär knappast alliera sig med Ukip och högerkonservativa och rösta för ett brittiskt EU-utträde.
Det finns stort behov av traditionell socialdemokratisk politik i Europa. Vi får fler äldre som behöver omsorger, skolorna måste bli bättre om vi ska klara globaliseringen, miljontals invandrare måste tas om hand och integreras i våra samhällen, nya jobb måste skapas i stället för dem som försvinner, segregation och klyftor måste motverkas. Och så vidare.
Det klaras inte utan styrning, inte utan omfördelning och inte utan att vi vågar ta ut de skatter som behövs. Det krävs europeisk och internationell solidaritet, för som vi sett i sommar kan vi inte avskärma oss från världen utanför Europas gränser, inte heller hindra européer från att röra sig över våra nationella gränser.
Kanske är Corbyn inte den stenåldersman som han utmålas som i den borgerliga pressen. Är det så farligt att återförstatliga järnvägar som fungerar uselt i privata händer?
Kanske behöver den socialdemokratiska politiken i Europa ”Corbyniseras” en smula, både till form och innehåll, innan s-väljarna tas över av nya ungdomliga vänsterpartier som Syriza i Grekland och Podemos i Spanien?