Mer än 61 miljoner amerikaner röstade på Trump i det amerikanska presidentvalet. Av rapporteringen kan man tro att flertalet var äldre arbetslösa vita män.
Frustrerade över att kvinnor och minoriteter får rättigheter och tar för sig i det amerikanska samhället, orkade de inte se en kvinna efterträda en färgad man som president. I Trump fann de en som förstod deras våndor.
I själva verket var det den vanliga vita medelklasshögern, kvinnor och män, varken särskilt fattiga eller arbetslösa, som fixade valsegern åt Trump. De som rösta på Reagan, Bush den äldre och yngre, John McCain och Mitt Romney. I nästan samma proportioner som 2012. De förfasade sig litet över Trumps språkbruk, men att han inte betalt federal skatt på femton år sågs snarast som en merit.
Sedan hör det till den politiska kulturen i USA att misstro ”etablissemanget” i Washington, och att man vill ha förändring när ett parti suttit två perioder i Vita huset. Hillary Clinton var alltför förknippad vid det gamla, och ”genderfaktorn” tycks inte ha spelat något större roll i valet. Men Clinton ser ändå ut att få bortåt två miljoner fler röster än Trump, och förverkligar denne inte sina luftiga vallöften, riskerar republikanerna ett bakslag redan i kongressvalet om två år.
Den amerikanska ekonomin går bra, och strular Trump inte till det med internationell oro och handelskrig, ser utsikterna goda ut för de närmaste åren. Om han sedan avstår från de värsta galenskaperna på invandringsområdet och låter bli att attackera Obamacare, en fråga som han redan tycks ha släppt, kan han få demokraternas stöd för välbehövliga infrastrukturinvesteringar, något som republikanerna hittills bromsat.
Trump skulle också kunna satsa på en modern arbetsmarknadspolitik, som höjer produktiviteten i stagnerande delar av landet. Det ligger ingen realism i att starta upp kolgruvor och stålverk som inte längre behövs. Kommer produktion tillbaka till USA, är det inte samma jobb som förut. Vad som behövs är utbildning och ett socialt skyddsnät som gör det möjligt att flytta.
Trump är den sämst förberedde ledare som tillträtt i något större västland, med förvirrade idéer om USA:s roll i världen. I stället för att göra Amerika ”great”, riskerar han att köra landet i diket.
Det första året kan bli en utrikespolitisk katastrof, om han inte raskt reder ut vilka värderingar den nya amerikanska administrationen står för, och vilket förhållande den vill ha till omvärlden.
USA kan inte isolera sig, och världen är inget kasino.