Det har varit militärkupp i Turkiet, och den turkiske presidenten Erdogan har inte bara rensat ut tiotusentals militärer, poliser, domare, stats- och kommunanställda, som möjligtvis skulle kunna ha något med militärkuppen att göra.
Han har också satt hundratals journalister, akademiker, författare och politiker i fängelse, och stängt eller tystat de sista oberoende tidningsredaktionerna.
Man förväntar sig att Europas ledare skulle ha något att säga om utvecklingen i Turkiet, som strider mot allt vad EU står för. I stället åker de på löpande band till Ankara för att betyga Erdogan sin sympati och solidaritet.
Fördragsamheten med Erdogan kan bara förklaras med att flyktingavtalet från i våras tycks hålla. Europa har bara ”behövt” ta emot ett fåtal flyktingar från Syrien, trots att den humanitära situationen i Syrien förvärrats under sommaren och nu är katastrofal.
Flyktingströmmen till Europa har dock fortsatt, men på den ännu farligare rutten Libyen-Italien, En miljon har kommit via Libyen i år, tre tusen har drunknat.
De flesta av dem är afrikaner, som oftast inte har samma akuta skyddsbehov som syrierna. Italien kan inte härbärgera alla dessa flyktingar, och EU har fortfarande inte etablerat någon mekanism för att fördela flyktingarna mellan länderna i Europa. Samtidigt växer främlingsfientligheten.
Lägg till detta Brexit, och man kan konstatera att EU befinner sig i stora svårigheter, om än inte på fallrepet.
En del menar att EU nu måste bli en lösligare union. Men det är inte EU som ställt till med flyktingkaoset, utan motspänstiga regeringar. Och det är inte EU som hotar demokrati och mänskliga rättigheter i Europa, utan nationalistiska och auktoritära krafter inom medlemsländerna. Det är genom att stärka, inte försvaga, EU:s institutioner som vi tryggar en framtid i fred och frihet.
EU behövs också att för att öka välståndet och minska klyftorna i Europa. Det kan kräva att EU blir mindre marknadsfundamentalistiskt, och mer ”socialt”, vilket går att genomföra om den politiska viljan finns.
Men vi har inte råd att avstå från de fördelar som en hemmamarknad om 500 miljoner människor ger. Det kan de frihetstörstande britterna snart få erfara.
17 miljoner britter (mest engelsmän) röstade av disparata skäl för utträde ur EU, i tron att de ändå skulle få behålla fördelarna.
Redan vid toppmötet i Bratislava den 16 september, måste övriga 27 medlemsländer tydligt markera att de inte accepterar att britterna än en gång försöker åka snålskjuts på EU.