Berlinarna firar 25-årsdagen av Tysklands återförening. När poporkestrarna drar igång framför det färgstarkt illuminerade Brandenburger Tor, känns det som man står på Europas scen. Här uttalade John Kennedy de berömda orden ”I bin ein Berliner”.
Det var hit människorna strömmade när muren föll den 9 november 1989. Hit går berlinarna för att fira, dricka öl och äta korv. Här börjar Unter den Linden. Åt andra hållet ligger riksdagshuset, Europas viktigaste nationella parlament, och Merkels kansli. Hon som brukar kallas Europas mäktigaste kvinna.
Hur gick det då med sammanslagningen av Öst- och Västtyskland? Ja, den blev kanske inte den ekonomiska succé som förbundskansler Helmut Kohl lovade tyskarna på båda sidor om muren.
Tjugofem år efter inkorporeringen av de östra ”länderna” i Förbundsrepubliken är inkomsterna i det forna DDR bara 70 procent av vad västtyskarna tjänar, medan arbetslösheten är 65 procent högre i öst (men lägre än i EU i snitt).
Frågan är om det fanns något alternativ. DDR:s kollaps var total; inte bara politisk utan även ekonomisk. Även med en Marshallplan, hade det tagit årtionden att komma i fatt väst. Folk hade sökt sig till Västtyskland, och Östtyskland hade utarmats ytterligare. Att på egen hand bygga upp trovärdiga politiska institutioner efter DDR-regimen hade också blivit svårt. En helt ny generation ledare hade behövts, och det var bråttom att fylla det tomrum som uppstått.
Men det har skett en stor utjämning, och vill man veta hur det såg ut i DDR får man bege sig till det lilla DDR-muséet, inrymt i en källarlokal vid floden mittemot katedralen. Här visas som man kan vänta sig förhörsrum, fängelseceller, militäruniformer och elitens lyxliv. Ledarna körde för övrigt Volvo 264 TE med breda persienner. Den på sin tid lyxiga Volvon tilldrar sig mindre intresse bland de unga besökarna än kultbilen Trabant med tvåtaktsmotor, som man kan ”provköra” i autentisk miljö framför en gammal TV-skärm.
Men det visas också litet av tyskt vardagsliv, som kanske inte var så annorlunda mot i väst på den tiden. Folk hade jobb, mat, någonstans att bo, skolor och dagis. Alla satt inte i fängelse. Ett populärt nöje som regimen inte kunde stoppa var nakenbad, som beskrivs i utförliga bilder.
Men det är lätt att förstå att östtyskar kan uppleva att man i väst förlöjligar det samhälle de växte upp i och som de på grund av kriget och ockupationen aldrig fick välja.
Sjuttiosju procent av östtyskarna säger sig vara nöjda med att tillhöra ett enat Tyskland, och återföreningen har säkert bidragit till att Tyskland idag är ett bålverk för demokrati, mänskliga rättigheter, fred och samarbete, och ett ekonomiskt draglok för Europa.
”Deutschland kann” som den före detta östtyskan Angela Merkel sade när hon tog det djärva beslutet att öppna landets gränser för bortemot en miljon flyktingar i somras, och därmed vände flyktingdebatten i hela Europa.