Missnöje kan vara konstruktivt, om det är befogat och inte riktar sig mot andra grupper, som kanske har det sämre. Hur välordnat ett samhälle än är, kommer det alltid att finnas brister och orättvisor, och utan att människor reagerar blir det inga förändringar.
Andra är nöjda med vad de har, men konstant rädda för att få det sämre, och det finns avundsamma och fördomsfulla människor.
Dessa grupper utgör rekryteringsbasen för de högerpopulistiska partierna i Europa, eller som de numera ofta kallar sig, ”nationalisterna”.
Deras affärsidé är att spä på oron genom att uppfinna nya ”hot” som sägs vila över strävsamma européer, och sedan hävda att bara dessa partier har en lösning på ”problemen”. Vilket det ligger något i - seriösa partier kan inte åta sig att lösa problem som inte existerar.
Det finns en föreställning om att de högerpopulistiska partierna kan bli hur stora som helst, men i själva verket tycks deras tak ligga på cirka 20 procent. Det gäller även i Nederländerna, som går till val om en vecka.
Där finns en politisk pajas vid namn Geert Wilders som ofta utpekas som den mest framgångsrike populisten i Europa, fast han själv utgör partiet och saknar politiskt program - utom att förbjuda koranen och utträda ur EU.
Wilders har backat på sistone, men han kan fortfarande få flest röster av ett dussintal partier. Men det har ingen större betydelse. Nederländska partier är vana att samarbeta i olika konstellationer. Ett större problem är partisplittringen – en ny regering kan kräva medverkan av fem partier – och att det lönar sig så dåligt att ta regeringsansvar.
Den nuvarande koalitionen av högerliberaler (VVD) och socialdemokrater (PvdA) ser ut att förlora halva sitt stöd. Sämst går det för det parti som inte haft statsministerposten - PvdA ser ut att förlora bortåt tre fjärdedelar.
Det EU- och invandringsfientliga Ukip har kollapsat efter Brexit. De tyska populisterna ligger runt tio procent. Nationella Frontens Marine Le Pen har visserligen en chans i det franska presidentvalet, där hon kan ställas mot någon som är ännu mindre populär för tillfället.
Men vi bör antagligen oroa oss mer för vad som händer i Ungern och Polen, där sittande regeringar utvecklas i auktoritär riktning.
De etablerade partierna måste ändå ta oron hos den missnöjda femtedelen på allvar. Det handlar både om att fånga upp fler människor som har kommit på efterkälken, och att inte skönmåla där vi har problem. Att lägga av politikerjargongen och ta dialogen med väljarna helt enkelt.