Till våren ska EU fira 60-årsjubileum. Grundstadgan, Romfördraget, skrevs på i Rom 1957. Den har sedan dess byggts på genom mödosamt kompromissande. EU eliminerade konflikt- och krigsrisker i Europa, öppnade för nya medlemmar och lärde européerna att samarbeta, något som de inte hade varit särskilt duktiga på dittills.
Någon som är gammal nog att minnas hur Europa såg ut 1957? Någon som gjorde en resa i Västeuropa och såg förödelsen? Östeuropa låg bakom järnridån, och diktaturerna i Spanien och Portugal fanns kvar. I Grekland och Italien stod det ännu och vägde, och i Frankrike måste de Gaulle rycka in för att rädda demokratin.
Återuppbyggnaden hade börjat komma igång, men hur hade det gått om vi hade kört på med tullar och handelshinder, i stället för att samarbeta? Om vi inte hade byggt upp den inre marknaden och använt den som en hävstång för att komma ut i världen med våra produkter? Vi hade varit fattigare, och ännu mer utsatta för globaliseringens krafter.
När man ser högerpopulisten Marine Le Pen stå och orera mot EU i en av de idylliska franska småstäderna, undrar man hur många som hade bott där idag om inte EU:s jordbrukspolitik hade hållit liv i franska landsbygden. Och hur resonerar herrarna Kaczynski i Polen och Orban i Ungern (och deras väljare), som tackar för biståndet från det demokratiska Europa genom att attackera demokratin i egna sina länder?
I Italien såg väljarna chansen att kasta landet in i en ny regeringskris när socialdemokraten Matteo Renzi utlyste en folkomröstning om landets föråldrade konstitution. Vi får hoppas att Italien hankar sig fram till det ordinarie valet 2018. En regering bestående av Grillos gycklare och främlingsfientliga Lega Nord är inte precis vad Italien med sina skakiga banker och sitt stora budgetunderskott behöver just nu.
I Österrike har de två stora partierna regerat sönder sig i armarna på varandra, och fick be en miljöpartist att ställa upp som presidentkandidat för att stoppa en högerextremist från att väljas till landets högsta ämbete. Väljarna hade lyckligtvis bättre förstånd än i Italien och valde verkligen miljöpartisten Van der Bellen. Nästa år är det val i Frankrike, Tyskland och Nederländerna. Alla med förhoppningsfulla högerpopulistiska partier.
EU har inte löst alla problem i Europa, men fler än vad alla européer förstått. Och med en Putin i Moskva, en Erdogan i Ankara och en Trump i Washington, ska vi vara glada för att EU håller ihop Europa. Nationalstater är en bräcklig historia och ingenting att satsa på igen.