Det är ett stort framsteg om vapnen tystnar i Ukraina. Mer än fem tusen ukrainare har dödats, hundratusentals är på flykt och förstörelsen är enorm. Skulle man mot förmodan få varaktig fred och en politisk lösning som fungerar, är det ett ännu större framsteg, som kanske är värt det pris som Ukraina - och Europa - får betala för uppgörelsen med Putin: Att en uppenbar aggression belönas.
Ryssland behåller den fysiska och politiska kontrollen över de områden (Donetsk- och Luhansklänen) i östra Ukraina som erövrats med ryska vapen, rådgivare och ”frivilliga”. Kievregeringens kontroll över sitt territorium och sina gränser är under överskådlig tid en illusion. Ryssland får också i praktiken vetorätt över den konstitutionella reform som ska genomföras.
Genom att låta de rebellstyrda regionerna stanna i Ukraina, har Putin möjlighet att stoppa, eller åtminstone försvåra, Ukrainas närmande till EU och Nato. Han uppnår därmed vad som var huvudsyftet med invasionen, utan att behöva ta på sig ansvaret för kriget eller betala notan för återuppbyggnaden av de krigshärjade områdena. Dessa kostnader faller nu på det konkursmässiga Ukraina. Rebellerna får hjälp med att försörja sin befolkning, och Putin behåller alla optioner.
Merkel och Hollande gjorde så gott de kunde utifrån givna förutsättningar. Men det var Putin som satt - och sitter - med de bästa korten. Europa borde ha satt ner foten mycket tidigare och hårdare, men var och är splittrat i frågan. Nästan alla EU-länder har trilskats när det gäller sanktionerna, som inte heller har hindrat en rad regeringar från att fortsätta att sluta bilaterala avtal med Ryssland.
Det gäller särskilt länder i östra och södra Europa, till exempel Ungern, där man borde ha fått nog av rysk imperialism. Putin kan dessutom räkna med en växande femtekolonn av högerextrema partier, med Nationella fronten i Frankrike i spetsen.
Det är med andra ord si och så med solidariteten med Ukraina i Europa.
Det är kanske långsökt att jämföra avtalet i Minsk med Europas utförsäljning av Tjeckoslovakien till Hitler 1938. Dagens Ryssland är inte 1930-talets Tyskland, Putin är inte Hitler.
Men det finns obehagliga likheter, och till exempel de baltiska staterna kan inte känna sig lugnade av hur Europa accepterar en faktisk styckning av ett europeiskt land. Minskavtalet ger inte Europa ”Fred i vår tid”, lika litet som Chamberlains papper gjorde det.
Nu får vi hoppas att åtminstone vapenvilan träder i kraft. Ska den bli verklighet och ska Putin avhålla sig från nya äventyrligheter, måste Europa hålla ihop och öka trycket på den ryska regimen. Inte sänka garden mot Europas fridstörare.
Det är också viktigt att sända en tydlig signal till ryssarna i gemen att Rysslands aggression har ett pris även för dem. Oljeprisfallet och USA:s och Europas sanktioner märks i ryssarnas plånböcker, och bör med tiden öka deras tvivel på att de leds i rätt riktning.