Frihandel och globalisering var länge honnörsord i västvärlden. Idag har de, kopplade till oönskad invandring och arbetslöshet, blivit skällsord för i synnerhet nationalister och högerpopulister, trots att minskad handel ger oss en fattigare och farligare värld med ökade migrationsströmmar.
I somras lät sig en knapp majoritet av britterna övertygas om att det är viktigare att hindra arbetssökande polacker från att komma till Storbritannien än att landet har tillgång till världens största frihandelsområde.
Nu vill den republikanske presidentkandidaten Donald Trump i USA riva upp ingångna frihandelsavtal och lägga höga strafftullar på varor från Kina och Mexico, trots att ett handelskrig mellan USA och Kina skulle sänka världsekonomin och slå tillbaka mot USA.
Man skulle kunna tro att en armé av arbetslösa amerikaner står bakom Trump. Men de flesta som stöttar honom har jobb, ofta även hus. Arbetslösheten sjunker i USA och hushållens inkomster stiger igen.
Men klyftorna ökar mellan de som har rätt utbildning och befinner sig på platser där de nya näringarna växer fram, och de som blir kvar på de gamla industriorterna. De senare känner sig frånåkta av den moderna ekonomi och anammar lätt de konspirationsteorier som sprids på högerkanten.
I Storbritannien står den konservativa premiärministern, Theresa May, inför uppgiften att lotsa landet ut ur EU. May vill ha ett ”hårt Brexit”, medan utrikesminister Boris Johnson, som kampanjade för utträde men nog aldrig tänkte sig att det skulle bli av, numera vill se ett ”mjukt Brexit”, det vill säga vara kvar i inre marknaden, men kunna fälla ner vindbryggan när det dyker upp EU-migranter. Det säger EU nej till.
May målar upp bilden av ett oövervinnerligt Storbritannien, som klarar sig i alla väder. Hon vill samtidigt se en starkare stat, som både vaktar gränserna och kan hålla företagen på mattan. Hon lovar också att värna arbetarnas rättigheter och slå vakt om NHS (det offentliga sjukvårdssystemet). Men Brexit kommer att överskugga allt annat under de närmaste åren, och Mays parlamentariska sits är svag.
Storbritannien har numera fast valdag. May lär inte försöka tänja på reglerna och utlysa ett nyval som skulle utvecklas till en ny EU-omröstning.
Brexit är inte bra för Europa, men det finns i alla fall EN fördel. Vi slipper se nationalistiska Ukips anhängare i EU-parlamentet. De avskaffar sig själva. Det ska bli intressant att se vilka partier SD ska samarbeta med i EU när Ukip faller bort. Blir det Putinvännen Marine Le Pen i alla fall?