Den 20 juni var det Internationella flyktingdagen. Den har instiftats av FN, men man kan knappast påstå att den firas med någon större entusiasm av världens regeringar.
De flesta vill slippa höra talas om att de förbundit sig att ge flyktingarna en fristad, och att bistå dem tills asylbesluten är fattade.
Detta trots att antalet flyktingar just nu slår alla rekord, och media världen över är fyllda av skakande bilder av människor, många av dem barn, som klättrar över taggtråd eller riskerar livet i eländiga farkoster på havet, för att undkomma förföljelse av olika slag: etnisk, religiös, politisk etcetera
Sextio miljoner människor beräknas just nu vara på flykt i världen, en ökning med tio miljoner på bara ett år. Detta bland annat som en följd av att antalet väpnade konflikter åter ökar i världen. Flertalet flyktingar finns inte i vår del av världen, utan i fattiga länder i Afrika, Asien och Oceanien.
En del av dem förtvinar i flyktingläger sedan årtionden, andra lever under ännu uslare och osäkrare förhållanden på jakt efter ett land som är berett att ta emot dem. Inte sällan blir det kalla handen. Det är få länder som lever upp till sina förpliktelser, trots att man skrivit på FN:s flyktingkonvention, och trots att det är en rättighet enligt FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna att söka asyl i ett annat land.
Det gäller i varierande grad även de europeiska länderna, trots att dessa också är bundna av EU:s egen stadga om mänskliga rättigheter, som stödjer asylrätten. Några EU-länder har ställt sig utanför redan från början (Storbritannien, Danmark och Irland), andra tar nästan inte emot några flyktingar alls (Finland, de baltiska länderna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien).
Samtidigt som de europeiska länderna försöker hindra flyktingarna att ta sig till Europa på laglig väg, vägrar de att låta dem söka asyl på sina ambassader. Totalt har Europa bara tagit emot en bråkdel av flyktingarna från Mellanöstern.
Enbart Turkiet har tagit emot fyra gånger så många flyktingar från Syrien som hela Europa. Det är sanningen bakom den flyktingfientliga propagandan i Europa.
Allt fler europeiska politiker låter sig styras av ofta ganska små invandringsfientliga grupper i jakten på marginalväljare. I processen infekterar de inte bara sina egna sinnen, utan också anständiga medborgare som annars inte skulle ha protesterat mot att vi ger förföljda människor en fristad i våra länder.
Men värstingen när det gäller flyktingmottagande är Australien, som inte låter någon komma i land. I stället deporterar man asylsökande till flyktingcenter utanför kontinenten, för att sedan ”sälja” dem till utfattiga länder som till exempel Nya Guinea.
Nu har den australiska regeringen enligt rykten som inte förnekats börjat betala människosmugglarna för att vända båtarna till havs igen, med last och allt. SD och deras svartbruna kusiner i Europa hyllar inte oväntat modellen.